Jag blickar ut från det rostiga metallskrovet och ser den gröna planeten sväva ute i tomma rymden.

Utsikten från min rymdfarkost? Nä, bara en bild jag tog för många år sen av en rostig cistern ute på en tågstation ute i ingenstans på franska obygden sju mil söder om Paris. Det vara bara jag som klev av tåget i Bourron-Marlotte. Inte en levande själ syntes till. En kyrkogård för rostiga metallvrak, till hälften övervuxna, omfamnade av naturens giriga gröna armar.
Jag var på väg för att hälsa på min mamma i Grez-sur-Loing. En svensk stiftelse har förvärvat och blåst nytt liv i det gamla anrika Hôtel Chevillon där svenska konstnärer som Carl Larson, Bruno Liljefors och Karl Nordström levde och verkade. Strindberg kom hit också.
När jag och min mamma var där umgicks vi med konstnärsparet Sölve Olsson och Ingegerd Lundahl Olsson.
Sölve hörde att jag pluggade filosofi och vi diskuterade Wittgenstein och Tractatus. Vi pratade konst och arkitektur och ljus. Han lärde mig vad det askgrå ljuset var för något. Jag har för mig att det askgrå ljuset var det svaga ljus man kunde se på månens nattsida. Det var helt enkelt jordsken på månen.
Jag satt modell för en skulptur som Ingegerd höll på med…

Lars Forsell och hans fru Kerstin var där också. Fast vi umgicks inte så mycket. Vi samtalade någon kväll över några glas vin på restaurangen mitt emot, Bar-Hotel La Terrasse.

Bar-Hotel La Terrasse låg precis rakt över gatan.
När det gäller inledningsbilden – den rostiga plåtcisternen. Jag vet inte om det är uppenbart, men det som syns i det svart hålet är alltså motsvarande öppning mitt emot där gräset på andra sidan skymtar.






























































































