Vilse i rymden eller på franska bondvischan

Jag blickar ut från det rostiga metallskrovet och ser den gröna planeten sväva ute i tomma rymden.

Utsikten från min rymdfarkost? Nä, bara en bild jag tog för många år sen av en rostig cistern ute på en tågstation ute i ingenstans på franska obygden sju mil söder om Paris. Det vara bara jag som klev av tåget i Bourron-Marlotte. Inte en levande själ syntes till. En kyrkogård för rostiga metallvrak, till hälften övervuxna, omfamnade av naturens giriga gröna armar.

Jag var på väg för att hälsa på min mamma i Grez-sur-Loing. En svensk stiftelse har förvärvat och blåst nytt liv i det gamla anrika Hôtel Chevillon där svenska konstnärer som Carl Larson, Bruno Liljefors och Karl Nordström levde och verkade. Strindberg kom hit också.

När jag och min mamma var där umgicks vi med konstnärsparet Sölve Olsson och Ingegerd Lundahl Olsson.

Sölve hörde att jag pluggade filosofi och vi diskuterade Wittgenstein och Tractatus. Vi pratade konst och arkitektur och ljus. Han lärde mig vad det askgrå ljuset var för något. Jag har för mig att det askgrå ljuset var det svaga ljus man kunde se på månens nattsida. Det var helt enkelt jordsken på månen.

Jag satt modell för en skulptur som Ingegerd höll på med…

Lars Forsell och hans fru Kerstin var där också. Fast vi umgicks inte så mycket. Vi samtalade någon kväll över några glas vin på restaurangen mitt emot, Bar-Hotel La Terrasse.

Bar-Hotel La Terrasse låg precis rakt över gatan.

När det gäller inledningsbilden – den rostiga plåtcisternen. Jag vet inte om det är uppenbart, men det som syns i det svart hålet är alltså motsvarande öppning mitt emot där gräset på andra sidan skymtar.

Nethack – bästa dataspelet just nu?

Zanou i strid med en grottspindel på level 7…

Sitter med min dotter som visar mig de senaste demo-filmerna för fantasy-spelet Diablo 3 som väntas komma ut någon gång under tvåtusentio.  ”Å så snyggt, så flashigt, så grymt…” Jo, visst är det snyggt. Grafiken är verkligen riktigt bra. Samtidigt känner jag att rebellen inom mig vill protestera, vill sätta sig på tvären, vara ”anti”. Det är väl inte grafiken som avgör hur bra ett spel är. Det är väl själva spelmekaniken.  Orsaken till det här måste vara den onda =) ”hård- och mjukvarukonspirationen” som hela tiden skapar flashigare och mer grafikkrävande spel utan att tänka så mycket på innehållet; spel som kräver mer och mer sofistikerad hårdvara, nya datorer, nya grafikprocessorer för att kunna spelas. Oavsett hur mycket sanning det ligger i den tanken så låter jag min dotter på egen hand fortsätta kolla in de senaste demosarna. I protest sätter jag mig själv och spelar ett klassiskt datorspel med samma grundmekanism som Diablo, fast med ett lite mer primitivt användargränssnitt – Nethack, från 1987.

Jag öppnar spelet och låter datorn slumpmässigt bestämma min äventyrares olika egenskaper.

Min hjälte är ”Zanou The Ninja” utrustad med ett skinande samurajsvärd och en ståtlig japansk långbåge – en yumi.

Här nedan har jag valt att presentera några ögonblicksbilder från min hjälte Zanou’s öden och äventyr…

Zanou kämpar mot två schakaler på level 8.

Zanou hittar en mörkgrön mystisk dryck…

Här på level 8 blev det verkligen dramatiskt. En riktigt tufft monster att rå på – en ”Master Mind Flayer” (bokstaven ”h”) försöker suga ut min hjärna med sina tentakler.

”You kill the master mind flayer!” – Shit, det var svettigt! =) Efter att jag gjort processen kort med den lilla tomten (”Gnomen” – bokstaven ”G”) så spisade jag Mind Flayern till middag med kommandot ”e” (”eat”). Det gjorde att jag själv förvärvade telepatisk förmåga.

Okej, Nethack kanske inte riktigt når upp till Diablo 3 vad gäller gränssnittet men jag finner en viss minimalistisk skönhet i den grafiska enkelheten. Nog kan man få samma pulsökning och adrenalinkick av att plötsligt upptäcka ett ondskefullt violett bokstaven ”h” på kartan som man får av en högupplöst 3D-animerad frustande och fradgaspottande best som ursinnigt kastar sig mot mig i på skärmen. Nja, kanske inte riktigt, men nästan…

Mörker

Det känns tungt nu. Det känns som om jag fallit ner i mörker. Is, kyla.

Jag vandrade ut planlöst och tog några bilder med min mobiltelefon. Bilder som speglade min själ…

Självporträtt

Mörker

Mörker #2

Mörker #3

Spökskimmer

Grått

Fruset

Isblomma

Köld

Köld #2

Ististel #1

Ististel #2

Ististel #3

Ististel #4

Frost #1

Frost #2

Frost #3

Frost #4

Frost #5

Bilderna har inte genomgått någon efterbehandling förutom beskärning och storleksanpassning.
Kamera: Mobiltelefon Sony Ericsson C905

Bombay – 21 miljoner ansikten

Lördag 19 december. Det här är min sista dag i Indiens största stad, min sista dag i Indien. Ligger och läser i en bok jag haft med mig om Dada och Surrealismen och dess uppkomstmiljö i slutet av 1910-talets Zürich, Berlin och Paris, om Tristan Tzara, André Breton och Dali. Bombay är för mig hela tiden upplevelser som gränsar till det overkliga. Idag vill jag träffa fler människor. Jag vill se med mina egna ögon om de är verkliga. Jag vill se fler ansikten.

Enligt statistik jag läser från world-gazetteer.com  finns här 21 miljoner människor. 21 miljoner livsöden. Mina vägar korsade några av deras…

Flickan på bussen som skulle till Crawford Market med sin mamma och pappa. Hennes fina engelska vittnar om att hon går i en bra skola.

Han försökte övertala mig och Maria att vara med som statister i en Bollywood-film. En partyscen! Det hade nog varit en upplevelse men tyvärr hade vi inte tid. Det skulle tydligen ta en hel dag att spela in.

Kvinna säljer grönsaker strax norr om Crawford Market.

Potatis, lime, auberginer

…okra, morötter, vitkål, grön paprika…

En liten tupplur på jobbet. Hon har säkert levt ett ganska hårt liv. Men det finns många som har det sämre.

Kvinnan som säljer små planscher på trottoaren ser tärd ut.

 
Snabbmatsförsäljning i sin primitivaste form. Han rostar kikärtor i en plåtburk som han säljer i strutar gjorda av gamla tidningar.

Bostadssituationen är svår i Bombay. Den här scenen kan te sig motsägelsefull. Kvinnan pratar i en mobiltelefon men hon lever med sin familj i en koja gjord av gamla smutsiga presseningar, kartonger och plåtbitar. Lägg märke till parabolen på taket!

På en husfasad mitt emot kojan torkade kvinnan några kläder på ett streck, och lite fisk!

Folk har skapat sig hem av plåtskivor och presseningar längs en motortrafikled över ett järnvägsområde. Lastbilar dundrar förbi. Mannen vid vägkanten sitter på huk och tvättar sig. Häller vatten över sig med en ljusblå plastburk. Kvinnan i grön sari tvättar några kläder.

Fattiga lever sina liv på gatorna

De som har det sämst sover direkt på trottoaren.

”Free Download: 15GB” står det på bussen. Under en viadukt. Hård trafik. Gamla tunna ben.

I andra städer har jag sett uteliggare men här ser jag kvinnor med spädbarn som lever på gatan.

Jultomte i skyltfönstret. Och nedanför ett sovande barn på trotoaren. Föräldrarna tigger om mat och pengar en liten bit bort på gatan. Det är overkligt. Svårt att smälta. Jag måste stänga av. Jag flyr till min drömvärld.

Jag återvänder till Leopolds och min bok. Till overkligheten i Dalis smältande klockor och Magrittes svävande stenblock. Magrittes mor begick självmord i hans barndom. Han kom ihåg att han såg hennes ansikte täckt av en näsduk. Flera av Magrittes målningar visar människor med sina ansikten övertäckta.

Bombay – på Leopolds Cafe

Fredag 18 december. Sitter på Leopolds i Bombay och låtsas att jag deltar i handlingen på Gregory David Roberts ”Shantaram”. Väldigt många västerlänningar samlas här. Jag iaktar gästerna och förväntar mig någon slags subtil signal, nån liten nick eller ögonkast som visar att vi alla tänker samma sak. Tänk om författaren själv kommer in, eller gåtfulla Kara? Ingen låter avslöja sina tankar. Jag återvänder till mitt te och gör lite anteckningar på min laptop.

Sitter här och degar på Leopolds i Bombay

Här i fina stadsdelen Colaba rör sig många globe trotters. Det är det relativt välordnat och känns lite som London.

Precis som i London rullar det dubbeldeckare.

 
”Gateway To India” – Indiens port. Ett stort utflyktsmål för  indiska turister. Kan nog vara ett av Indiens mest fotograferade monument.

Jami Masjid-moskén precis norr om Crawford market. Mitt i gyttret.

De flesta hus i Bombay känns väldigt nedgångna och fruktansvärt skitiga.

En helt sanslöst överbelamrad gata i Chor Bazar som specialiserar sig på handel med gamla bildelar och skrot.

Som en kontrast till all smuts och skräp, till det totala gyttret av försäljare, tiggare, bärare, herrelösa hundar, oxkärror, motorcyklar och tutande taxibilar finns det flotta Bombay, de rikas Bombay, Bollywoodstjärnornas Bombay.

 
Luis Vuitton-butiken huserar i entréplanet på stans finaste hotell Taj Mahal med utsikt över Gateway to India monumentet.

Här dubbelbarkerar Mercorna utanför en av stans flottaste restauranger – Indigo på Mandlik Marg i Colaba. Vi åt middag där igår kväll. Fruktansvärd dyrt och exklusivt med Indiska mått mätt men utifrån ett svenskt perspektiv, ganska normala restaurangpriser. På vägen ut från restaurangen möter vi förnäma och stenrika indiska familjer som kliver ur sina lyxbilar. På gatan märker vi att de ogärna kör sina bilar själva i den hektiska bombay-trafiken. Deras privatchaufförer sitter kvar i bilarna och väntar medan herrskapet dinerar på restaurangen. Så smidigt. På det viset behöver de ju inte ens leta parkeringsplats!

Trafiken är som sagt hektiskt. Det är inte lätt att ta sig över ens smala gator. Här är några skolbarn som försöker korsa trafiken på Colaba Causeway.

Köpa godis i kiosken på hem från skolan.

Jag har hjärtat i halsgropen…

Man möts ofta av stora grupper skolbarn i sina prydliga skoluniformer.

Jul, jul, strålande jul… Vissa basarer kokar över av tomtemasker, elektriska jultomtar som dansar, glittrande och blinkade krimskrams och plastgranar .

Kanske inte riktigt i klass med NK:s julskyltning hemmavid men den drar mycket uppmärksamhet från förbipasserande.

Alla dessa swastikas gör ett kuriöst intryck på oss västerlännigar.

På en vegetarisk restaurang….

…som klistermärken – ”Sticky Stickers” – tillsammans med hollywoodstjärnor, hinduiska gudar och jultomtar…

…eller på lastbilar – ”Atul Roadlines”

Pondicherry – en liten fransk koloni

Jag sitter på ett internetcafé i Pondicherry – en före detta fransk koloni på den indiska, tamilska, östkusten. Den västra delen av staden kan se ut som vilken annan gyttrig, stökig och hektisk tamilsk stad som helst men kvarteren närmast strandpromenaden har en definitiv prägel av gammal fransk kolonial stil.

Många gator har kvar sina franska namn.

 

På Hot Breads café kan man ta en capuchino och en croisiant eller varför inte köpa med sig en baguette för 25 rupees (c:a 4 kr)

Hus i mycket fashionabla kvarter kring Rue Suffren och Rue Labourdonnais.

I Indien blir man lätt omtumlad av alla otroliga färgkompositioner. Här ett skolhus.

En anfrätt grön mur.

En intensivt röd port.

Art Café på Rue Labourdonnais i blåviolett.

Fast ibland kan man tycka att uppfinningsrikedomen med olika färgkombinationer har gått lite över styr.

Tamilska kvinnor på strandpromenaden i Pondicherry. De valjer garna saris med starka farger.

Söndagsflanörer.

Det är ganska ofta i Indien som man ser en man och en kvinna på en moped eller motorcykel men aldrig förut har jag sett ett sånt ekipage där det är kvinnan som kör! Det finns hopp för den indiska kvinnokampen

Välsignad av Shivas elefant

I Tiruvannamalai i Arunachaleshvaratemplet kunde man bli välsignad av en helig elefant. Stoppa ner en rupee i snabeln och du kommer i åtnjutande av stor andlig välgång

Titta på mitt möte med elefanten här:

Jag fångade ocksa en rolig scen med min kamera där en indisk kvinna försöker ta mod till sig att gå fram till elefanten. Trots att hon ivrigt påhejas av en äldre kvinna vågar hon sig inte fram.

Tiruvannamalai – i djupaste Tamil Nadu

Jag sitter i skrivande stund (Lördag 12 december) pa hotell Trishul i djupaste Tamil Nadu i staden Tiruvannamalai. Tillskillnad från turistorter som Mahabalipuram finns knappt någon anpassning till västerländska standarder. På de flesta restauranger i staden serveras maten direkt på bananblad.

Bananforsaljare utanför ingången till det stora Arunachaleshvara-templet

Sadhu, helig man, tiggare.

Helig man pa helig moped i samspråk med keramikförsäljare

Shivadyrkare i orange mundering. Sittande en spetälsk kvinna med deformerade fingrar och tår.

Många människor i vimlet utanför tempelporten.

Kvinna inne på det stora tempelområdet. Notera svastikan.

Maria med ett av de magnifikt ornamenterade tempeltaken i bakgrunden

Vanliga medelklassindier frambär gåvor och utför religiösa ceremonier framför Arunachaleshvara-templet.

Flickan var i templet med sin pappa och tre systrar. Alla som varit inne i det allra heligaste där gudabilden står får lite aska att stryka i pannan.

Tiruvannamalai ligger i skuggan av det mäktiga och religiöst gåtfulla Arunachala-berget. Arunachala är kanske mest känt för att ha varit hemvist åt ett av 1900-talets mest ryktbara hinduiska helgon, Ramana Maharishi. Innan denna resa visste jag att jag skulle vilja bestiga detta berg. Primitiva utstakade leder klättrar längs bergssidorna upp till toppen.

Uppe på toppen genomför jag sjaälv en religiös ceremoni där jag offrar ”ghi” (skirat smör) till Shiva i hans Arunachaleshvara-form.

Toppen av berget var täckt av en kletig och hal svart olja som fastnade under fötterna.

Precis innan nedstigningen fran toppen hade den disiga luften klarnat. Det storslagna templet syns nere i staden 800 meter längre ner.

Nedstigningen blev betydligt jobbigare än vi hade räknat med eftersom vi lyckades välja fel stig nerför berget. Halvvägs nere, när vattnet tog slut, förstod vi att det inte alls var någon stig vi följde och vi var tvungna att vända upp till toppen igen. Klättringen tog hårt på våra fötter.

Mahabalipuram

Flyg Istanbul – Bombay och sen samma dag vidare med inrikesflyg till Madras. Sen med skramlig buss i sydlig riktning till Mahabalipuram.

Jag provade lite morgonmeditation

Hittar en tamil-bok jag vill ha

Jag och ko och byggnadsarbetare

Stenen ser ut att kunna rulla ner vilken sekund som helt

Hela familjen har varit och handlat i stan

Man kan inte fara till Indien utan att meditera pa en klippa vid havet (Bengaliska viken)

Indisk begagnad lastbil

 
Indierna har en fantastisk formaga att pressa in sig 10 stycken i en auto-rickshaw…

Strandtemplet i Mahabalipuram lockar manga indiska turister

Vackra saris fladdrar i vinden

Sand, sand, sand…

Istanbul

Ett unikt hotell i Istanbul – Hotell Kybele

En hel del lampor i taket

Galet eller snyggt?