Jag hittade, för en tid sedan, en samling gamla foton från min barndom. Det var bilder bland annat från Kaptensgatan där jag föddes och från Gotland där vi tillbringade våra somrar. Där fanns också bilder på många av de vänner som vi umgicks med. Umgängeskretsen bestod framförallt i ett gäng som tillsammans med mina föräldrar hade gått på konstfack och mejan på 50- och 60-talet. En av de bästa bilderna bilder föreställer Lennart Mörk i sin atelje. Lennart var en fascinerande bildkonstnär som skulle bli en av Sveriges mest framstående scenografer. Han skapade scenografi på Dramaten under 50 år för regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Han gjorde operascenografi för Stockholmsoperan och jobbade med Birgit Cullberg och Cullbergbaletten. Tyvärr så gick han bort i augusti 2007, 75 år gammal.
Jag såg att wikipedias artikel om Lennart var väldigt tunn och att det saknades en bild så jag försökte lägg upp denna bild där. Tyvärr så togs den bort med motiveringen att den innehåll modern konst – det tycker jag känns lite löjligt klåfingrigt. Ingen av tavlorna som syns i bakgrunden är ju ens synlig i sin helhet. Wikipedia är bra, men dess verkliga potential hämmas tyvärr av en snål bild-policy.
Själv minns jag Lennart från tiden då vi umgicks på sjuttiotalet. Här har jag hittat två bilder som visar ett av våra tidigaste möten. Det intellektuella utbytet var väl tyvärr inte så stort…
Jag tittar i en publikation som Dansmuseet gav ut 1998.
Kristina Lugn skriver om Lennart i en artikel betitlad ”Reskamraten”:
…jag tror att min enda viktiga begåvning är att jag alltid blivit utsparkad från dem jag känner mig hemma hos och sökt upp dem som har något att lära mig. Visst är jag ledsen över att jag inte har någon livskamrat. Men jag undrar om det inte är fan så mycket viktigare att ha reskamrater.
Under många år har jag haft mitt arbetsrum i samma korridor som Lennart Mörk på Kungliga Dramatiska Teatern. Det första som hände när jag flyttade in där var att han bar in en gren från ett träd utanför en teater i Berlin. Sedan gav han mig kopior på några teckningar som han gjort som utgångspunkt för en föreställning om Frans Kafka. Sedan berättade han för mig att det fortfarande inte är för sent att börja pensionsspara. Sedan gjorde han ett porträtt av mig med svart tuschpenna på Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga. Sedan tog vi hissen ner i källaren.
Där bakom ett piano, hade han gömt en konstutställning. Den bestod av stora, magnifikt förstummande målningar av kvinnor och läroverk och alla deras bränder. Jag frågade honom om han inte var rädd för att de skulle bli stulna. Det var han inte. Jag tror att Lennart Mörk föredrar att vara rastlös framför att vara rädd. Vi har alltid ett val. Och vi vet ju att vi kommer att dö på slutet. Jag passerar hans rum när jag är på väg till toaletten. Då är han själv redan i Paris, eller om han mellanlandade i Oslo. Förr eller senare kommer han tillbaka. Det är ett kännetecken han har. Han är den enda jag känner som bär en skilsmässoring.
Lennart Mörk är en akutmottagning. Han förekommer i samma ögonblick. Han pågår. Han samlar sig i nuet. Han är den mest generösa människa jag känner. Han ljuger inte. Jag tror att han finner en glädje i att göra sin kunskap tillgänglig. Lennart Mörk är en ensambleteater. Han medverkar. Han svarar alltid på tilltal.
/Kristina Lugn, (ur ”Lennart Mörk – retrospektivt 40 år i bild och teater”, Dansmuseet, 1998 )
Jag ska se om jag inte kan beskära bilden (det gör ont att skära bort!) eller hitta någon annan bild som kan funka på wikipedia. Bilderna med mig och Lennart kanske inte passar så bra 
. Här nedan syns Halle Berry i en dylik tatuering.
