En helt makalös musikalisk upplevelse

Symfoniorkestern Portsmouth Sinfonia tolkar Richard Strauss Also Sprach Zarathustra

Det är obeskrivligt. Jag saknar ord. Jag kippar efter andan…

En annan musikalisk pärla är tolkningen av samma stycke gjord av Örebros Kommunala Musikskola.

Lyssna och förundras…

En inte oväsentlig del av behållningen är att läsa de hänförda kommentarerna på youtube som folk skrivit…

- A refreshing version!

- God that’s good.

- AJ!!! REN OCH SKÄR SMÄRTA!!!!!!!

- Det här lät ingen vidare…

 - Haha! Detta är så dåligt att hunden gick och gömde sig men jag kan inte sluta spela den! =Þ

- Den skolan måste mina ungar gå på.

Min favoritkommentar är väl ändå kanske denna

- Den är fejk, det finns en orkester som gör dåliga låtar med flit och sen sprider dom på internet

Så härligt naivt. Det är ju ungefär som att kommentera en målning av Picasso och säga att han målar dåliga tavlor med flit: – Vet han inte hur människor ser ut?!

Läser man vidare i kommentarerna verkar det som att det egentligen är Portsmouth Sinfonia som ligger bakom även denna version. Eventuellt kan det röra sig om exakt samma inspelning fast med helt annorlunda ljudkvalitet. Tillskrivningen till Örebros Kommunala Musikskola tycks vara ett misstag (eller snarare tilltag).

Tydligen finns deras inspelningar bara på vinyl. Jag skulle bra gärna vilja äga den här LP:n:

Portsmouth Sinfonia plays the Popular Classics

Det var drygt trettio år sedan Portsmouth Sinfonia spelade för ett fullsatt Royal Albert Hall. Det har gått en tid sen dess men jag tror att tiden är mogen för en revival.

Jag citerar från en artikel ur Sunday Telegraph från 2004: (Notera särskilt min rödmarkering)

Listening to it again, one might be forgiven for thinking that Richard Strauss wrote Also Sprach Zarathustra with the Portsmouth Sinfonia in mind. Their interpretation of the William Tell overture is reputed to have changed Leonard Bernstein’s attitude to the piece for ever. By the time of the Albert Hall event, the orchestra’s ranks had swelled to 82 with a number of luminaries among them; Gavin Bryars was in the cellos, along with Michael Nyman (euphonium) and Brian Eno (clarinet). Lampard remembers the atmosphere as electric.

PS: All credd till Jakob, som introducerade mig till såväl Brian Eno för en massa år sedan (”My Life in the bush of Ghosts”) och Portsmouth Sinfonia mer nyligen.

Band som troligen inte kommer att bjudas in till firandet av Kronprinsessans födelsedag

Vi lär nog aldrig få höra…

”… solen skiner här i Borgholm och efter Robert Wells kommer nu direkt från San Diego… Cattle Decapitation med sin låt Projectile Pigvomit…”

Jag har länge gått och trott att jag varit ganska verserad när det gäller musik men när jag läste uppräkningar på wikipedia av olika band under kategorier som death metal och grindcore  (deathgrind, noisegrind, goregrind) så insåg jag ganska snabbt att min musikaliska karta hade stora vita fläckar.

Djup fascination grep mig inför valet av poetiska bandnamn som t.ex. Prostitute Disfigurement, Visceral Bleeding, Dead Infection, Extreme Noise Terror, Seven Minutes of Nausea, Torsofuck, Agoraphobic Nosebleed och Vomit Remnants.

Jag har till exempel aldrig haft förmånen att få stifta bekantskap med det finska deathgrind-bandet To Separate the Flesh from the Bones med musikaliska pärlor som Genital Massacre eller Drowned In Semen.

Aldrig har jag hört Ulf Elfving presentera ens ett enda spår från albumet Rectal Anarchy från 97 med det japanska noisegrind-bandet Gore Beyond Necropsy.

Ej heller hade jag hört den finstämda demon Scrape my Lungs från 94 med det det Denver-baserade bandet Cephalic Carnage.

Är jag helt musikaliskt obildad?

Vad som till en början ser ut som kaotiska uttryck för den mänskliga fantasins märkliga potential avslöjar snart en ganska ordnad estetik som bygger på våld och död, förrutnelse och kroppsvätskor. Det ska vara ”gore” helt enkelt.

En annan sak som utmärker grindcore-genren är det ultrasnabba tempot, den explosiva trummrytmen och de ofta väldigt korta låtarna.

I grindcore-genren hittar vi också den låt som officiellt finns listad som den kortaste som någonsin spelats in – 1,316 sekunder lång. Låten heter You suffer och skrevs av det brittiska birmingham-bandet Napalm Death.

Här kan du se rockvideon

och här live-versionen

”Allways an epic, that one…” avslutar sångaren Mark Greenway.

Om man lyssnar noga så ska man kunna höra sångtexten: ”You suffer – but why?” men jag måste erkänna att jag har lite svårt att urskilja orden.

Fyra minuter och trettiotre sekunder

Vad är filosofi? Själv föredrar jag att se på filosofi som en relativt väl definierad analytisk verksamhet. En filosofisk analys innebär i många fall att man ägnar sig åt gränsdragningsproblem. Var går gränserna för vad som är konst, poesi eller musik eller matematik, psykologi eller fysik? Ibland dyker det upp nya konstriktningar som tvingar oss att ifrågasätta givna definitioner och gränsdragningar. Hugo Ball deklamerade 1916 ett av dadaismens klassiska stycken: ”blago bung blago bung bosso fataka”. Är det poesi? En som fått oss att undra lite över vad som verkligen är musik är kompositören John Cage. På Youtube hittar man flera av hans avantgardistiska pärlor. Vad sägs om hans mästerverk 4′33″ för hel symfoniorkester. Jag kan bara hålla med den underbart passionerade presentatören: ”…there really is nothing like John Cages four minutes and thirty three seconds…”