Sömnig i Seattle

Här är min nya arbetsplats. På sjuttonde våningen i södra tornet på hotell Westin Seattle.

Precis som jag kunde ha räknat med har jag känt mig som en hålögd zombie de första två dagarna i Seattle. Jag har ”pacific time” här vilket är nio timmars skillnad mod hemma.

Första morgonen försökte jag med föga framgång att äta mig pigg…

Stabilt. Amerikansk frukost klockan sju på morgonen: Tjocka pannkakor som man brer smör på och häller på en halv liter lönnsirap ackompanjerat av hash browns, prinskorvar, äggröra med bacon och kaffe.

Vi bestämde oss för att hyra en bil och köra söderut mot de stora vildmarkerna kring Mount Rainier.

Snöiga toppar i bakgrunden.

Ett stort och lite spöklikt, för säsongen tillbommat, värdshus (”Lodge”) fick mig att tänka på The Shining.

Glada gossar: Jon, Lars, Dan och Bo. Inte så väldigt bra rustade för den nollgradiga kylan på tvåtusen meters höjd.

Vi tog en liten tur till fots, kläderna till trots.

Storslaget sceneri.

Vi stannade till vid ett av nationalparkens mer kända platser: Patriarkernas lund – ”The Grove of the Patriarchs”. 

En katedral av tusenåriga ofantliga cederträd och douglas-granar tornar upp sig.

Skammen att stanna vid rött ljus

När jag är ute och hojar på stan känner jag ett visst underhållningsvärde i att observera den totala frånvaron av respekt för trafikregler bland cyklister. Cyklister tar sig fram nästan hur som helst. Det har blivit så inarbetat att det nästan kan vara lite pinsamt att stanna vid ett rödljus. Om jag stannar vid rött brukar jag ofta försöka flina lite urskuldande mot mina medcyklister och låtsas att kedjan hoppat av eller nåt. En kanske ännu värre smädelse är det att bli påkommen med att leda cykeln längs trottoaren på en enkelriktad gata. 

Man ska väl inte säga att det är helt laglöst. Det finns en regel som de flesta följer: ”cykla hur du vill, så länge du inte sabbar för någon annan”. Många stannar till vid rödljus vid ett övergångsställe om det är någon fotgängare på väg över men väldigt sällan står cyklister kvar och väntar när det är tomt.

Ibland kan man tycka att lagar och regler är lite väl fyrkantiga och inte anpassade till rådande omständigheter. Ett steg i rätt riktning kanske FP har gått som just nu lagt fram ett förslag att tillåta högersväng vid rött ljus för cyklister.

Sista dan – skoskav

Värkande fötter och värdelösa skor. Åkte buss istället och knuffades med åttaåringar för komma först upp för trappan fram till sätena längst fram. En härligt barnsligt pirrande känsla att susa fram längst fram i en dubbeldäckare.

Gick förbi en exklusiv modebutik på Regents Street: Desigual. Tonvis med applikationer. Flower Power. En fest för ögat och fantasin:

Jag har en faiblesse för sydindisk mat. Det är en passion man sällan kan få utlopp för på restaurangar i Stockholm. I London är det betydligt lättare. Jag låter min passion få fritt spelrum genom att inta sista lunchen på en av mina favoritrestauranger i London: Kerala Restaurant, ett stenkast från Oxford Circus.

Jag väljer snabbalternativet - buffén med fyra olika varmrätter för 6.95. Kokos, aubergine, koriander, grön chili, tamarind, ingefära, kanel och kardemumma…

Dag 3 – Total förvirring

Idag har jag insett varför det inte är nån bra idé att glömma mobiltelefonen hemma. Hela dan har präglats av total brist på koordination mellan mig och mina kollegor.

Vaknade snortidigt för att hinna till ett frukostmöte med Apple på Duke Street (precis intill Grosvenor Square). Jag väntade ett bra tag i morse på hotellet på Erik och de andra som skulle följa med till Apple-mötet. Ingen dyker upp. Jag försöker ringa via hotellreceptionen upp till Eriks rum. Inget svar. De kanske redan har åkt tänkte jag. Jag ger mig själv iväg till Gloucester Road tunnelbanestation. Jag hamnar mitt i morgonrusningen.

En sak man inte ser i Stockholm som är anmärkningsvärt är att folk verkligen tränger sig fram ända fram till perrongkanten för att ha en chans att komma på nästa tåg. Jag bytte tåg i Victoria och där blev jag stående flera tåg utan att komma på.

Till slut kom jag fram till hotellet på Duke Street där vi skulle träffa Apple. Jag var ungefär 40 minuter försenad. Ingen idé att gå in. Det är fortfarande ganska tidigt på förmiddagen. Jag bestämmer mig för att promenera tillbaka genom London.

Alldeles bredvid hotellet på Duke Street lägger jag märke till en lustig anläggning: ”Brown Hart Gardens” heter det. Svullstiga barockpavilonger i bägge ändar med balustrader. Den långsträckta formen är förbryllande. En barock-bowlingbana, eller vad?

”Gardens” står det, men jag ser inga träd eller någon växtlighet. Möjligen hade jag sett gräsmattor där uppe om jag hade varit fyra meter lång. Jag läser på en skylt att det är stängt för sässongen. Typiskt London. Alla dessa avstängda, staketomgärdade utomhusområden.

En annan intressant grej som jag lägger märke till när jag går gata ner och gata upp är alla dessa hus med portar med brevinkast. Många brevinkast har det, för svenska öron, lätt burdusa meddelandet: NO JUNK MAIL.

Det är så skönt rakt på sak. Det är inte som det lätt förskrämmda: ”Ingen reklam tack” som man brukar se hemmavid.

Nästa punkt på programmet var att hänga med ett par kollegor på BETT-mässan i Kensington Olympia för att kolla på olika former av schemaläggnings- eller tidsplaneringssystem. Även där missar vi förstås varandra.

Jag återvänder till hotellet och dricker te på rummet. Teet inmundigas tillsammans med två underbart sötslisk-gäggiga Krispy Kreme-donuts inhandlade på Tesco. Jag måste nog säga att Krispy Kreme regerar. Tyvärr Dunkin Donuts. De munkar från Dunkin Donuts jag provade i Chicago förra året var inte alls så här bra.

Klockan är 19 och jag måste iväg. Vi har bestämt möte på den libanesiska restaurangen Tas Pide alldeles Shakespeares Globe Theatre och Tate Modern.

Jag hälsar på Google

Idag har jag träffat Google.

En flådig entré. Lägg märke till skylten på väggen…

Tydligen har de gradvis expanderat neråt i huset. Våning tre har tillkommit under 2008.

Det var en vänlig och lekfull atmosfär i de stora lokalerna. Inredningen präglades av designade mjuka former i bjärta barnsliga färger.

Samantha gav en inspirerande redogörelse för Google Apps och det digitala molnet (”the cloud”).

- Molnet kommer att ersätta mer och mer av fasta installationer. De digitala tjänsterna kommer att ligga i molnet.

När Samantha visar en stiliserad bild hur detta moln bildar centrum i spridda skurar av figurer och pilar så spelas en scen upp för min inre syn…

…Skynet begins to learn, at a geometric rate. It becomes self-aware at 2:14 a.m. eastern time, August 29.

Ett spralligt leende skingrar mina undergångstankar. Samatha ger mig en inblick i utvecklingsprocessen.

”It’s very googly”, säger hon.

Jag redogör för mina idéer och vi diskuterar förbättringar av viktiga funktioner i Google Calendar.

Efter Google tar jag en sväng på den gigantiska BETT-mässan i Kensington Olympia och nu är jag tillbaka på hotellet Harrington Gardens i fashionabla SW7.

Klockan är över midnatt. Rummet är är visserligen lite småkallt men det är väl tilltaget och den, för engelska hotell, obligatoriska lilla te-kokaren väser och pustar.

Grejen längst ner till höger i bilden är min väska som står på en typisk hotellmöbel. Jag undrar om den har nåt bra namn. En slags byrå med mässingsskenor på ovansidan där man kan lägga sin resväska.

Väskan köpte jag faktiskt i går. Samma dag jag reste insåg jag att det vore bra att ha en resväska. Jag hade föresatt mig att köpa en väska som gick lätt att urskilja när man står och stirrar på rullbandet vid bagageutlämningen. En annan sak som präglade mitt köp var minnet av en tidigare väska jag haft vars hela blixtlås pajade vid ett illa valt tillfälle.

Så det blev en aluminiumväska med spänn-lås och fyra hjul. Jag har aldrig haft något liknande och jag är väldigt nöjd. Jag kan dock störa mig lite på att den för tillfället är lite väl glänsande oanvänd. Tullpersonalen på Heathrow tittade misstänksamt på den när jag gled förbi. Jag såg framför mig att de skulle tvinga mig att öppna den och jag skulle försöka förklara för dem varför den innehöll en massa is, en njure och två hjärtan. 

Nu är klockan massor. Jag ser fram emot den överdådiga overkill-frukostbuffén i morgonbitti: olika slags te i kopp eller kanna, kaffe, rostat bröd, 5 olika marmleladsorter, olika hårda ostar, brie, skinka, salami, äggröra, bacon, stekta champinjoner, stekt korv, stekta tomater, chokladmuffins, citronmuffins, donuts, pain chocolate, wienerbröd med sylt, wienerbröd med vaniljkräm, färsk frukt, fruktsallad, apelsinjuice, tropisk juice, tomatjuice, äppeljuice, olika slags müssli, filmjölk, youghurt med eller utan honung, croissanter, olika frallor, grovt bröd, en sagolik apple tart plus två andra liknande tarts…

Lennart Mörk

Jag hittade, för en tid sedan, en samling gamla foton från min barndom. Det var bilder bland annat från Kaptensgatan där jag föddes och från Gotland där vi tillbringade våra somrar. Där fanns också bilder på många av de vänner som vi umgicks med. Umgängeskretsen bestod framförallt i ett gäng som tillsammans med mina föräldrar hade gått på konstfack och mejan på 50- och 60-talet. En av de bästa bilderna bilder föreställer Lennart Mörk i sin atelje. Lennart var en fascinerande bildkonstnär som skulle bli en av Sveriges mest framstående scenografer. Han skapade scenografi på Dramaten under 50 år för regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Han gjorde operascenografi för Stockholmsoperan och jobbade med Birgit Cullberg och Cullbergbaletten. Tyvärr så gick han bort i augusti 2007, 75 år gammal.

Jag såg att wikipedias artikel om Lennart var väldigt tunn och att det saknades en bild så jag försökte lägg upp denna bild där. Tyvärr så togs den bort med motiveringen att den innehåll modern konst – det tycker jag känns lite löjligt klåfingrigt. Ingen av tavlorna som syns i bakgrunden är ju ens synlig i sin helhet. Wikipedia är bra, men dess verkliga potential hämmas tyvärr av en snål bild-policy.

Själv minns jag Lennart från tiden då vi umgicks på sjuttiotalet. Här har jag hittat två bilder som visar ett av våra tidigaste möten. Det intellektuella utbytet var väl tyvärr inte så stort…

Jag tittar i en publikation som Dansmuseet gav ut 1998.

Kristina Lugn skriver om Lennart i en artikel betitlad ”Reskamraten”:

…jag tror att min enda viktiga begåvning är att jag alltid blivit utsparkad från dem jag känner mig hemma hos och sökt upp dem som har något att lära mig. Visst är jag ledsen över att jag inte har någon livskamrat. Men jag undrar om det inte är fan så mycket viktigare att ha reskamrater.

Under många år har jag haft mitt arbetsrum i samma korridor som Lennart Mörk på Kungliga Dramatiska Teatern. Det första som hände när jag flyttade in där var att han bar in en gren från ett träd utanför en teater i Berlin. Sedan gav han mig kopior på några teckningar som han gjort som utgångspunkt för en föreställning om Frans Kafka. Sedan berättade han för mig att det fortfarande inte är för sent att börja pensionsspara. Sedan gjorde han ett porträtt av mig med svart tuschpenna på Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga. Sedan tog vi hissen ner i källaren.

Där bakom ett piano, hade han gömt en konstutställning. Den bestod av stora, magnifikt förstummande målningar av kvinnor och läroverk och alla deras bränder. Jag frågade honom om han inte var rädd för att de skulle bli stulna. Det var han inte. Jag tror att Lennart Mörk föredrar att vara rastlös framför att vara rädd. Vi har alltid ett val. Och vi vet ju att vi kommer att dö på slutet. Jag passerar hans rum när jag är på väg till toaletten. Då är han själv redan i Paris, eller om han mellanlandade i Oslo. Förr eller senare kommer han tillbaka. Det är ett kännetecken han har. Han är den enda jag känner som bär en skilsmässoring.

Lennart Mörk är en akutmottagning. Han förekommer i samma ögonblick. Han pågår. Han samlar sig i nuet. Han är den mest generösa människa jag känner. Han ljuger inte. Jag tror att han finner en glädje i att göra sin kunskap tillgänglig. Lennart Mörk är en ensambleteater. Han medverkar. Han svarar alltid på tilltal.

/Kristina Lugn, (ur ”Lennart Mörk – retrospektivt 40 år i bild och teater”, Dansmuseet, 1998 )

Jag ska se om jag inte kan beskära bilden (det gör ont att skära bort!) eller hitta någon annan bild som kan funka på wikipedia. Bilderna med mig och Lennart kanske inte passar så bra

Att vrida ett föremål i den fjärde dimensionen

Jag har hittat tillbaka till en av mina forna idoler, matematikprofessorn och författaren – Rudy Rucker. Jag kanske var 16 år när jag köpte hans bok ”The Fourth Dimension – toward a geometry of higher reality”. Jag minns att jag gjorde ett projektarbete om fyrdimensionell geometri sista året på gymnasiet (Östra Real) som till stor del byggde på Ruckers bok. Jag kommer ihåg att jag  la ner ganska mycket tid på att skapa en tredimensionell  avbild/modell i vit pannå av en tesserakt (en fyrdimensionell kub).

Något som berörde mig mycket var ett gåtfullt scenario som Rucker hämtat från Immanuel Kant (”Prolegomena” 1783). Tänk dig att hela universum var fullkomligt tomt så när som på en enda mänsklig hand. Skulle det då vara meningsfullt att hävda att denna hand var, säg t.ex. en högerhand. Det visar sig att svaret är nej. Det handlar helt enkelt om från vilken fyrdimensionell sida som den tomma tredimensionella rymden betraktas från.

Ett tredimensionellt föremål som vrids i den fjärde dimensionen blir identiskt med det ursprungliga föremålets spegelbild. En sjörövare med träben på höger ben och ögonlapp på vänster öga och som vrids i den fjärde dimensionen kommer tillbaka med ögonlapp på höger öga och träben på vänster.

Rucker refererar på sin blogg till en fascinerande animation som föreställer en sån fyrdimensionell vridning.

Animationen av en tredimensionell häst vriden i 4D är skapad av Daniel Piker. Bilden är länkad…

För att åskådliggöra sina idéer refererar Rucker flitigt till Edwin Abbotts gamla klassiker ”Flatland” från 1884. Flatland handlar om en kvadrat och hans liv i en fullkomligt tvådimensionell värld. Boken beskriver kvadratens frustration när han möts av hån eller oförstånd i sina försök att övertyga sina vänner om möjligheten av en tredimensionell värld.

Här om dagen gjorde jag en rolig upptäckt. Tydligen har man förra året (2007) skapat en ”Flatland the Movie”. Martin Sheen gör rösten till huvudpersonen A.Square och Michael York rösten till Spherius.

Vad håller du på med? Varför uppdaterar du inte din blogg?

Många har klagat över att jag varit dålig på att hålla igång bloggen och tyckt att jag varit lite hemlighetsfull. Svaret är att jag vid sidan om jobbet nu under höstten precis tentat av 30 poäng matte på Universitetet. Visserligen handlar det om kurser jag delvis läst för flera år sen men aldrig tentat av, men det har ändå krävt ganska mycket tid.

Men vad ska det vara bra för? Du har ju redan en examen i religionshistoria och filosofi. Vad är målet?

Jag läser väl mest för att det är kul och utvecklande, men jag har ändå ett mål i bakhuvudet att plocka ihop kurser i matte och filosofi för att lägga ihop till en kombinerad examen i matematik och filosofi som matematiska institutionen erbjuder. Filosofibiten har jag väl i mångt och mycket redan klarat av så det som saknas är då en del mattekurser.

Just nu håller på att undersöka om det finns några bra kurser att hoppa på som startar efter jul (och som går att kombinera med jobbet). En trevlig kurs som jag ser att filosofiska institutionen erbjuder, och som jag tror vore grymt kul, är metalogik där man tar upp Churchs teorem och Gödels ofullständighetssats.

Ett fascinerande portätt av Gödel. Bildtexten säger: ”A friend of Einsten’s, Gödel, found a hole in the center of mathematics”

Peter Gabriel – ”…Waves of steel hurled metal at the sky…”

Har helt snöat in på den här Peter Gabriel-klassikern.  Ett live-klipp från Milano 2003. Minimalistiskt framträdande men samtidigt mäktigt. Texten är sublim.

When the night shows
The signals grow on radios
All the strange things
They come and go, as early warnings
Stranded starfish have no place to hide
Still waiting for the swollen easter tide
Theres no point in direction we cannot even choose a side.

I took the old track
The hollow shoulder, across the waters
On the tall cliffs
They were getting older, sons and daughters
The jaded underworld was riding high
Waves of steel hurled metal at the sky
And as the nail sunk in the cloud, the rain was warm and soaked the crowd.

Lord, here comes the flood
Well say goodbye to flesh and blood
If again the seas are silent
In any still alive
Itll be those who gave their island to survive
Drink up, dreamers, youre running dry.

When the flood calls,
You have no home, you have no walls
In the thunder crash
Youre a thousand minds, within a flash
Dont be afraid to cry at what you see
The actors gone, theres only you and me
And if we break before the dawn, theyll use up what we used to be.

Lord, here comes the flood
Well say goodbye to flesh and blood
If again, the seas are silent
In any still alive
Itll be those who gave their island to survive
Drink up, dreamers, youre running dry.

Min grymma hoj

Min nya lägenhet i stan är verkligen toppen. Men ett stadsboende är inte fullbordat utan en cykel. Jag har alltid älskat att cykla i stan. Därför gick jag ock köpte en cykel för ett par dar sen. Men inte vilken skräpcykel som helst. Jag föll för en cruiser-cykel av märket Haro. Jag är lite smått kär i den och den gör sig så bra i lägenheten så jag drar mig för att parkera den ute på gatan eller i cykelrummet. Frågan är i vilket rum cykeln passar bäst:

I vardagsrummet…

I sovrummet…

På balkongen…

I köket…

Men det bästa med cykeln måste väl ändå vara att den har en inbyggd kapsylöppnare…

Skål på er…