Trettonde våningen

På väg upp till mitt rum på sjuttonde våningen slår det mig igen hur vidskepliga folk tycks vara. Jag har visserligen hört det förut men det känns ändå så underligt att jag haft svårt att ta det till mig. Men här kan jag se det igen med mina egna ögon. Det finns ingen trettonde våning. Hotellägarna måste tro att många människor ogärna vill bo på trettonde våningen. Men hur lättlurade är folk egentligen? Hur är det med alla människor som trycker på knappen där det står fjorton när de ska åka upp till sitt rum? Inser de inte att de egentligen bor på trettonde våningen?

Trettonde våningen saknas. Här saknas i och för sig ocksåäven våningarna, ett, två, tre, fyra och fem vilket är ganska underligt.

Sömnig i Seattle

Här är min nya arbetsplats. På sjuttonde våningen i södra tornet på hotell Westin Seattle.

Precis som jag kunde ha räknat med har jag känt mig som en hålögd zombie de första två dagarna i Seattle. Jag har ”pacific time” här vilket är nio timmars skillnad mod hemma.

Första morgonen försökte jag med föga framgång att äta mig pigg…

Stabilt. Amerikansk frukost klockan sju på morgonen: Tjocka pannkakor som man brer smör på och häller på en halv liter lönnsirap ackompanjerat av hash browns, prinskorvar, äggröra med bacon och kaffe.

Vi bestämde oss för att hyra en bil och köra söderut mot de stora vildmarkerna kring Mount Rainier.

Snöiga toppar i bakgrunden.

Ett stort och lite spöklikt, för säsongen tillbommat, värdshus (”Lodge”) fick mig att tänka på The Shining.

Glada gossar: Jon, Lars, Dan och Bo. Inte så väldigt bra rustade för den nollgradiga kylan på tvåtusen meters höjd.

Vi tog en liten tur till fots, kläderna till trots.

Storslaget sceneri.

Vi stannade till vid ett av nationalparkens mer kända platser: Patriarkernas lund – ”The Grove of the Patriarchs”. 

En katedral av tusenåriga ofantliga cederträd och douglas-granar tornar upp sig.