Och här kommer en annan mer manuell metod att göra bilderna äldre. Jag använder inget ”Old Photo”-filter utan lägger istället in ett lager med repor framför bilden och väljer mode=”screen” och drar ner opaciteten så att reporna blir lagom framträdande.

En lustig effekt är att bilden nästan mer ser ut som en blyertsteckning än ett foto…

Strindberg skrev att han var led vid sin ensamma vindskupa. Visserligen har jag nu också en vindskupa och visst är jag just nu ensam eftersom min dotter inte är hemma på några dagar men jag vill inte säga att jag är led. Möjligen kan jag säga att jag för tillfället är utled på de differentialekvationer jag ägnat hela dan åt. Jag har drösar med jobb som släpat efter på grund av mitt flyttkaos jag levt i den senaste veckorna. Kartongerna står staplade från golv till tak.

Jag sitter och jobbar vid samma matbord som jag brukar och  jag dricker Sir Williams te ur samma kopp som jag brukar men utsikten är ny. Bilden ovan är vyn när man hänger över räcket på balkongen vid vardagsrummet.

Där jag sitter just nu vid köksbordet ser jag det här…

Enligt uppgift rann blodet här nerför Solgränd den 8:e och 9:e november 1520. Huvudena rullade i blodbadet uppe på Stortorget.

Något som slog mig nyligen var att jag ofta går runt och samlar på cynismer. Det kan t.ex. handla om markeringar och marginalanteckningar i böcker jag läser.

Jag hamnade häromdagen i ett väldigt trevligt och lite utflippat samtal om livet, konst och författarskap med en mycket begåvad och sympatisk före detta filosofielev till mig. Hon rekommenderade mig helt utan anmodan att läsa Michel Houellebecq. Tyvärr lyckades jag aldrig få ur henne av vilken anledning hon tyckte att Houellebecq skulle passa mig.

Just nu läser jag hans roman Les Particules élémentaires från 1998 i engelsk översättning (”Atomised”).

Jag gillar den. Även om jag inte så ofta väljer att läsa romaner av den här typen så är det svårt att inte beröras av dess avväpnande rättframhet. Houellebecqs karaktärer är brutalt underkastade deras egna sexuella frustrationer och omgivningens oskrivna men ändå benhårda regler för vem som duger. Ett återkommande inslag i romanen är Houellebecqs initierade sociobiologiska reflektioner som antyder att hans karaktärer i det sociala och sexuella spelet är underkastade flockens statuslagar som vilka däggdjur som helst. Hans karaktärer möter samhällsinstitutioner och rörelser som på ytan omhuldar generositet och medmänsklighet men som samtidigt döljer en betydligt krassare verklighet. En sådan ganska osmickrande skildring görs av hippierörelsen och dess moderna arvtagare New Age.

Det är en väldigt mörk palett han använder. Jag kan förstå hur denna roman kan räknas som ett stilbildande verk för den så kallade depressionismen (”Déprimisme”). Jag tänker lite grand på Darren Aronofskys film Requiem for a Dream.

En fascinerande aspekt av denna pessimism tycker jag är att man blir frestad att kategorisera in Houellebecq i samma genre som klassiskt kristna uttryck för livets förgänglighet. Vanitas vanitatum omnia vanitas  – ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet” som det står det i Predikaren.

Men i beskrivningarna av hopplöshet och motgångar som staplas på varandra finns samtidigt en bisarr humoristisk dimension.

Det där med cynismer förresten handlar väl om att skingra illusioner. Där har författare och filosofer en viktig uppgift. Michel Houellebecq gömmer sig förstås slugt bakom sina karaktärer men slagkraften i hans samhällskritik förminskas inte.

Tack C för tipset =)

”The Classic Vertical One-in-a-Row Game”  =)

Ungarna ser så härligt engagerade ut.

JAAAAAAAAAAAA! Där satt den!

Jag såg just filmen Thor med Chris Hemsworth i huvudrollen som den himmelske gyllenlockige jättemosaren. Den var rolig.

Föreningen Humanisterna hade för något år sedan en sådan kampanj – ”Gud finns nog inte” löd rubriken på reklamaffischer runt stan.

Okej ”Gud finns nog inte” – men vad är sannolikheten undrar jag.

”En chans på tre” är en sån där initierad bedömning man kan dra till med lite på en höft.

Det skulle ju innebära att man inte kan räkna bort Gud helt. En på tre är ju inte kattpiss direkt.

Motsvarande siffra för Jultomten ligger på en chans på 50, och Påskharen ska vi bara inte prata om.

Mellan artiklar om dokusåpakändisar och viktminskning kunde man i Aftonbladet i början på sommaren läsa den kärnfulla  rubriken ”Himlen finns inte”. Slutsatsen dras av den världsberömde fysikern Stephen Hawking som uttalar sig i en intervju med The Guardian.

Man kan fråga sig om det inte är lite väl grymt av Aftonbladet att komma med ett sånt avslöjande. Hur många människor blev inte jätteledsna när de läste det? Hur många människor gick inte raka vägen hem efter jobbet för att tröstäta sig till sömns med Ben and Jerrys Chocolate Macadamia och grillchips? Jag vet inte.

Men ärligt talat kära läsare. Finns Gud? Jag vill att vi reder ut den här frågan nu en gång för alla i kommentarerna till denna bloggpost!

Som utgångspunkt föreslår jag att vi tar del av följande två polemiska inlägg i debatten.

För Gud – Roland Poirier Martinsson – Det vetenskapliga beviset för guds existens

Mot Gud – Dan Barker – Cosmological Kalamity

Börja diskutera =)

I have talked about Professor Nick Bostrom’s simulation argument before.

He uses a probabilistic argument by extrapolating today’s simulation technology infinitely into the future to suggest that the idea that we live inside a Matrix kind of computer simulation is not that farfetched.

But when it comes to the matter of collecting physical evidence, or detecting “glitches in the Matrix” Nick Bostrom seems to be reluctant to assert that anything like that could be possible.

I, on the other hand, had a sort of “hallelujah moment” the other day when I realized that the simulation scenario constitutes a serious alternative explanation of the famous double slit experiment of Quantum Physics. The simulation scenario fits in perfectly with the mainstream Copenhagen Interpretation of Quantum Physics where the very act of observing seems to collapse the wave function. Reality is observer dependent. Isn’t that what lies at the very core of both the simulation argument and the Copenhagen interpretation?

But even though the Copenhagen Interpretation is the most widely accepted, there are other rival theories. The Many Worlds Interpretation manages to get rid of the observer – of the subjective dimension – but instead introduces the idea that the universe is split up into an infinite amount of new parallel universes at every moment.

When you study the different interpretations of Quantum Physics you come to realize that the simulation scenario isn’t that bizarre after all.

Ganska hysteriskt. Det känns som att det pågår något slags smakkrig mellan mineralvattnen? När jag var liten fanns det bara mineralvatten med mineralvattensmak. För några år sen kom så vatten med en liten touch av citron eller lime. Nu har det gått helt överstyr. Jag hörde att Loka hade kommit med någon bisarr ny smak som heter ”Loka Likes LA – Coconut Dream”…

Här hvilar Thomas Nordberg från Kyrkogårdsö. 1823 – 1885.

Johanna Elevina Englund. 1868 – 1907.

In some of the pictures the open sea and some barren islands can be seen in the background. You get a feel for the dramatic windswept location of the church.

Google Earth är verkligen helt fantastiskt. Jag satte mig häromkvällen för att försöka ta reda på exakt var denna bild kunde vara tagen. Jag vet ju att det makalöst omfattande kart- och satelitläget med steglös zoom är ett fantastiskt verktyg  i sig men vad jag inte hade väntat mig var att ”street view”-funktionen gick att använda ute i ingenstans i obygden i Wales!!! Man kunde alltså via Google Earth köra runt på småvägar i Wales och se precis samma vyer som man skulle göra på riktigt. Tack vare streetview-funktionen fanns det hopp om att kunna hitta precis samma ställe som bilden var tagen för mer än 30 år sen.

Här nedan syns streetview-bilden som jag hittade. Jag tror att det är samma ställe, även om vägskylten och taggtrådsstaketet inte finns kvar.

Möjligen är det precis samma stolpe men det är inte säkert. Enligt kartan finns det visserligen mer än ett vägskäl som skulle kunna stämma överens med informationen på skylten men denna är den absolut troligaste.

Rakt fram går ju väg B4518 mot Llanbrynmair och till vänster går vägen mot sjön/dammen Llyn Clywedog. Det stämmer med kartan.

More than thirty years ago. I’m somewhere in northern Wales. Defying gravity.