Religulous

religulous_2008

Jag har precis nu sett den amerikanske komikern Bill Mahers senaste film Religulous (ordet ska rimma med ”ridiculous”). Bill Maher – en av mina favoritsatiriker – har här kristendom, judendom och islam i blickfånget. Filmen kunde måhända kännas lite rörig i sitt sammelsurium av hopklippta intervjuer men den kunde också vara hysteriskt rolig. Bitvis använder han samma material som Brian Flemming i sin The God who wasn’t there (men Maher saknar Flemmings mer akademiska infallsvinkel). Mahers film är dock inte bara asflabb utan mot slutet framträder allvarligare undertoner. Övergången från humor till allvar är väl tyvärr inte helt lyckad. Maher tar ganska tydligt ställning och uttrycker sin oro över den undergångslängtan som tycks prägla en stor del av USA:s kristna.

I detta sammanhang skulle jag vilja citera Sam Harris (som förresten intervjuas angående detta i Flemmings film). Han uttrycker det ganska träffsäkert…

It is, therefore, not an exaggeration to say that if the city of New York were suddenly replaced by a ball of fire, some significant percentage of the American population would see a silver-lining in the subsequent mushroom cloud, as it would suggest to them that the best thing that is ever going to happen was about to happen: the return of Christ. It should be blindingly obvious that beliefs of this sort will do little to help us create a durable future for ourselves – socially, economically, environmentally, or geopolitically. Imagine the consequences if any significant component of the US government actually believed that the world was about to end and that its ending would be glorious. The fact that nearly half of the American population apparently believes this, purely on the basis of religion dogma, should be considered a moral and intellectual emergency. (Sam Harris, Letter to a Christian Nation)

Häpnadsväckande… oroväckande… men svårt att ta till sig. Min hjärna har svårt att acceptera att så många människor verkligen kan tro så här?

Lennart Mörk

 

Jag hittade, för en tid sedan, en samling gamla foton från min barndom. Det var bilder bland annat från Kaptensgatan där jag föddes och från Gotland där vi tillbringade våra somrar. Där fanns också bilder på många av de vänner som vi umgicks med. Umgängeskretsen bestod framförallt i ett gäng som tillsammans med mina föräldrar hade gått på konstfack och mejan på 50- och 60-talet. En av de bästa bilderna bilder föreställer Lennart Mörk i sin atelje. Lennart var en fascinerande bildkonstnär som skulle bli en av Sveriges mest framstående scenografer. Han skapade scenografi på Dramaten under 50 år för regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Han gjorde operascenografi för Stockholmsoperan och jobbade med Birgit Cullberg och Cullbergbaletten. Tyvärr så gick han bort i augusti 2007, 75 år gammal.

Jag såg att wikipedias artikel om Lennart var väldigt tunn och att det saknades en bild så jag försökte lägg upp denna bild där. Tyvärr så togs den bort med motiveringen att den innehåll modern konst – det tycker jag känns lite löjligt klåfingrigt. Ingen av tavlorna som syns i bakgrunden är ju ens synlig i sin helhet. Wikipedia är bra, men dess verkliga potential hämmas tyvärr av en snål bild-policy.

Själv minns jag Lennart från tiden då vi umgicks på sjuttiotalet. Här har jag hittat två bilder som visar ett av våra tidigaste möten. Det intellektuella utbytet var väl tyvärr inte så stort…

Lennart och jag

Lennart Mörk och jag

Jag tittar i en publikation som Dansmuseet gav ut 1998.

Kristina Lugn skriver om Lennart i en artikel betitlad ”Reskamraten”:

…jag tror att min enda viktiga begåvning är att jag alltid blivit utsparkad från dem jag känner mig hemma hos och sökt upp dem som har något att lära mig. Visst är jag ledsen över att jag inte har någon livskamrat. Men jag undrar om det inte är fan så mycket viktigare att ha reskamrater.

Under många år har jag haft mitt arbetsrum i samma korridor som Lennart Mörk på Kungliga Dramatiska Teatern. Det första som hände när jag flyttade in där var att han bar in en gren från ett träd utanför en teater i Berlin. Sedan gav han mig kopior på några teckningar som han gjort som utgångspunkt för en föreställning om Frans Kafka. Sedan berättade han för mig att det fortfarande inte är för sent att börja pensionsspara. Sedan gjorde han ett porträtt av mig med svart tuschpenna på Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga. Sedan tog vi hissen ner i källaren.

Där bakom ett piano, hade han gömt en konstutställning. Den bestod av stora, magnifikt förstummande målningar av kvinnor och läroverk och alla deras bränder. Jag frågade honom om han inte var rädd för att de skulle bli stulna. Det var han inte. Jag tror att Lennart Mörk föredrar att vara rastlös framför att vara rädd. Vi har alltid ett val. Och vi vet ju att vi kommer att dö på slutet. Jag passerar hans rum när jag är på väg till toaletten. Då är han själv redan i Paris, eller om han mellanlandade i Oslo. Förr eller senare kommer han tillbaka. Det är ett kännetecken han har. Han är den enda jag känner som bär en skilsmässoring.

Lennart Mörk är en akutmottagning. Han förekommer i samma ögonblick. Han pågår. Han samlar sig i nuet. Han är den mest generösa människa jag känner. Han ljuger inte. Jag tror att han finner en glädje i att göra sin kunskap tillgänglig. Lennart Mörk är en ensambleteater. Han medverkar. Han svarar alltid på tilltal.

/Kristina Lugn, (ur ”Lennart Mörk – retrospektivt 40 år i bild och teater”, Dansmuseet, 1998 )

Jag ska se om jag inte kan beskära bilden (det gör ont att skära bort!) eller hitta någon annan bild som kan funka på wikipedia. Bilderna med mig och Lennart kanske inte passar så bra 😉

Att vrida ett föremål i den fjärde dimensionen

rucker_bookJag har hittat tillbaka till en av mina forna idoler, matematikprofessorn och författaren – Rudy Rucker. Jag kanske var 16 år när jag köpte hans bok ”The Fourth Dimension – toward a geometry of higher reality”. Jag minns att jag gjorde ett projektarbete om fyrdimensionell geometri sista året på gymnasiet (Östra Real) som till stor del byggde på Ruckers bok. Jag kommer ihåg att jag  la ner ganska mycket tid på att skapa en tredimensionell  avbild/modell i vit pannå av en tesserakt (en fyrdimensionell kub).

Något som berörde mig mycket var ett gåtfullt scenario som Rucker hämtat från Immanuel Kant (”Prolegomena” 1783). Tänk dig att hela universum var fullkomligt tomt så när som på en enda mänsklig hand. Skulle det då vara meningsfullt att hävda att denna hand var, säg t.ex. en högerhand. Det visar sig att svaret är nej. Det handlar helt enkelt om från vilken fyrdimensionell sida som den tomma tredimensionella rymden betraktas från.

Ett tredimensionellt föremål som vrids i den fjärde dimensionen blir identiskt med det ursprungliga föremålets spegelbild. En sjörövare med träben på höger ben och ögonlapp på vänster öga och som vrids i den fjärde dimensionen kommer tillbaka med ögonlapp på höger öga och träben på vänster.

Rucker refererar på sin blogg till en fascinerande animation som föreställer en sån fyrdimensionell vridning.

Animationen av en tredimensionell häst vriden i 4D är skapad av Daniel Piker. Bilden är länkad…

4D-rotation av häst

För att åskådliggöra sina idéer refererar Rucker flitigt till Edwin Abbotts gamla klassiker ”Flatland” från 1884. Flatland handlar om en kvadrat och hans liv i en fullkomligt tvådimensionell värld. Boken beskriver kvadratens frustration när han möts av hån eller oförstånd i sina försök att övertyga sina vänner om möjligheten av en tredimensionell värld.

Här om dagen gjorde jag en rolig upptäckt. Tydligen har man förra året (2007) skapat en ”Flatland the Movie”. Martin Sheen gör rösten till huvudpersonen A.Square och Michael York rösten till Spherius.

Världens första dator bootas om efter två tusen år

Det handlar om den mystiska antikythera-mekanismen vars exakta syfte och konstruktion förbryllat forskare ända sen den fiskades upp från havets botten år 1902 nära den grekiska ön Antikythera. Man förstod att det rörde sig om någon form av komplicerad kugghjulsmekanism men den var så svårt sammanklumpad av rost att det inte fanns någon möjlighet att separera delarna från varandra.

Med hjälp av olika former av avancerad röntgenteknologi har man emellertid de senaste åren kunnat bilda sig en uppfattning om mekanismens oerhörda komplexitet. 27 fintandade kugghjul i brons var sammankopplade med varandra och med olika visare. Man har kommit fram till att mekanismen fungerade som en avancerad kalender eller ett planetarium som kunde simulera månen rörelse och faser och de kända planeternas rörelser i förhållande till varandra och solen. Mekanismen som dateras till c:a 150 f.v.t kan jämföras med sådana man finner i schweiziska klockor tvåtusen år senare.

Men inte förrän helt nyligen har museiintendent Michael Wright skapat/rekonstruerat en fungerande modell baserat på den senaste forskningen. Här nedan har jag lagt in ett klipp där han demonstrerar mekanismen.

Om antikythera-mekanismen ska kunna klassas som dator ställer jag mig dock tveksam till. Jag har tidigare skrivit om ångmaskinspunken och ”datorer” före sin tid. Jag har jämfört min gamla Odhner-räknare (baserad på en konstruktion från 1870-talet) med processorer av nyare datum och fann slående likheter. Min egen slutsats var att Odhnerräknaren med sina olika register för lagring och bearbetning av tal borde kunna klassas som en ”processor” av 1800-tals modell. Termen dator undvek jag. En av medlemmarna av ”The Antikythera Mechanism Research Project”, fysikprofessor Michael Edmunds, är av samma åsikt som jag. Han föredrar, för antikythera-mekanismen, termen ”räknare” (”calculator”): ”It multiplies, divides and subtracts, but you can’t program it.”

[Läs vidare i en mer djuplodande artikel]

Elijah Wood i en ny roll

elijah_wood_450px

Ni vet han som spelar Frodo i Peter Jacksons Lord of the Rings. Det handlar förstås om digital bildbehandling och precis som i mitt förra inlägg så hänvisar jag till sajten worth1000.com. Jag kunde inte låta bli att publicera en sällsynt lyckad bild ur tävlingen – ”Gender Bending 12”. Elijah Wood går verkligen in i sin nya roll… 😉

Tatuering utan kladd och helt smärtfritt

Att tatuera sig verkar ha blivit riktigt fashionabelt de senaste åren. Och fenomenet är inte längre begränsat till en smal krets av pirater och kåkfarare. Nu finns det dessutom smärtfria och fullkomligt beständiga alternativ som kan bli nog så snygga. Metoden kallas Photoshop :-). Här nedan syns Halle Berry i en dylik tatuering.

Halle Berry Tattoo

En hel drös med lika imponerande (och även komiska) exempel finns [här] som tävlingsbidrag på sajten worth1000.com.

Klickar du på länken så måste du antagligen klicka förbi en ”Mature Content Warning” och intyga att du är minst 21 år gammal. Är du under 21 riskerar du att få allvarliga psykiska störningar…

Vad håller du på med? Varför uppdaterar du inte din blogg?

Många har klagat över att jag varit dålig på att hålla igång bloggen och tyckt att jag varit lite hemlighetsfull. Svaret är att jag vid sidan om jobbet nu under höstten precis tentat av 30 poäng matte på Universitetet. Visserligen handlar det om kurser jag delvis läst för flera år sen men aldrig tentat av, men det har ändå krävt ganska mycket tid.

Men vad ska det vara bra för? Du har ju redan en examen i religionshistoria och filosofi. Vad är målet?

Jag läser väl mest för att det är kul och utvecklande, men jag har ändå ett mål i bakhuvudet att plocka ihop kurser i matte och filosofi för att lägga ihop till en kombinerad examen i matematik och filosofi som matematiska institutionen erbjuder. Filosofibiten har jag väl i mångt och mycket redan klarat av så det som saknas är då en del mattekurser.

Just nu håller på att undersöka om det finns några bra kurser att hoppa på som startar efter jul (och som går att kombinera med jobbet). En trevlig kurs som jag ser att filosofiska institutionen erbjuder, och som jag tror vore grymt kul, är metalogik där man tar upp Churchs teorem och Gödels ofullständighetssats.

godel_w4501

Ett fascinerande portätt av Gödel. Bildtexten säger: ”A friend of Einsten’s, Gödel, found a hole in the center of mathematics”