Boken är död

Boken har haft en strålande storhetstid men den tiden närmar sig sitt slut. Jag känner mig tacksam över att ha fått lära känna boken, över den tid vi haft tillsammans, men den har nu inte långt kvar. Antagligen kommer den leva kvar som ett slags hemtrevligt blädderinstrument och marknadsföras som en nostalgipryl, men som bärare av information, fakta eller ”kunskap” i någon mening är den död.

Jag har haft det på känn länge men av en slump halkade jag häromdagen in på en hemsida som gjorde mig helt övertygad – visualthesaurus.com – en engelsk synonymordbok i form av en slags organisk mind map.

Jag söker på ett ord och genast materialiseras en dallrande brylépudding av synonymer och associationer. Orden hänger fast vid varandra i töjbara gummisnoddar. Jag kan låta muspekaren sväva över olika betydelser och klickar jag på en ny så  skjuter salvor av nya ord fram som fyrverkerier.

Jag sökte på ordet la-di-da

thinkmap01_450px

Jag klickar på betydelse-pricken ”Affectedly genteel” och får även fram ord som inte direkt är synonyma men med liknande betydelser (streckade linjer). I detta fall pretentious

thinkmap02_450px 

Jag klickar på betydelsepricken för ”pretentious” och den språkliga amöban låter nya tentakler växa fram…

thinkmap03_450px

Jag vet inte vart jag är på väg, tanken svindlar, strövar fritt. Jag klickar på tasteless

thinkmap04_450px

…brassy, tawdry, trashy, tatty, tacky, loud, gimcrack, gaudy, cheap, garish, flashy, flash, meretricious…

Tyvärr får denna tankens flykt ett abrupt slut. Jag får inte fortsätta. Det är en betaltjänst. Om man inte betalar får man bara prova på kortare promenader, fem sökningar. Visserligen kan man gå in, igen och igen men lite av tjusningen går förlorad när man blir avbruten. Coitus interruptus.

Det här är ett interaktivt flöde, ett nätverk av levande associationer. Det är som vår egen hjärna, som vår tanke.

En bok å andra sidan, är mer som ett fotografi, ett fruset ögonblick, måhända sagolikt vackert men statiskt och dött.

PS: Det engelska ordet la-di-da som jag sökte synonymer på har fastnat i skallen ända sedan jag hörde Eric Idle säga det i Monty Python-sketchen The man who is alternately rude and polite

– ‘Oh, thank you’ says the great queen like a la-di-da poofta.

Gud och kosmologiskt elände

hubble_450px

Ett klassiskt argument för guds existens som visat särskilt stor livskraft och som dyker upp i var och vartannat filosofiskt diskussionsforum på nätet är det kosmologiska argumentet.

Det kosmologiska gudsargumentet har genom historien formulerats och omformulerats av olika filosofer och teologer. En speciell variant av beviset som härrör från medeltida Islamisk teologi, s.k. kalam-teologi, har blivit särskilt uppmärksammad av nutida religiösa tänkare.

Jag läser en kritisk analys av det kosmologiska gudsbeviset skriven av Dan Barker – Cosmological Kalamity. Barker riktar sin kritik framför allt mot den Kalam-baserade versionen av det kosmologiska argumentet såsom det framförs av den kristne filosofen William Lane Craig.

I  denna tappning brukar det kosmologiska beviset formuleras ungefär så här:

1. Allting som har börjat existera, har en orsak
2. Universum började existera
3. Alltså har universum en orsak

Craig sammanför denna slutsats: ”Universum har en orsak” med modern Big Bang-kosmologi och ”fine-tuning”-argumentet och menar att detta talar för en intelligent skapare utanför universum och utanför tiden. 

En sak jag fastnade för i Dan Barkers kritik av Craig är hans analys av hur begreppet universum används i detta argument.

Filosofer och kosmologer brukar ofta definiera universum mängdteoretiskt som mängden av alla ting.

Barker säger:

Men är universum ett ting?  I argumentets andra steg: ”Universum började existera” tvingas vi betrakta universum som ett särskilt ting i en mängd av ting. Men är mängden av alla ting, ett ting i sig själv? På vilket sätt skiljer sig mängden av alla ting från andra ting eller mängder? I vilken kontext kan universum sägas existera som gör att det kan identifieras som ett distinkt ting?

Barker citerar Bertrand Russel som i sina debatter med Jesuitprästen Frederick Copleston också uttryckte en påtaglig skepsis inför begreppet ”universum”:

Copleston, asked: ”But are you going to say that we can’t, or we shouldn’t even raise the question of the existence of the whole of this sorry scheme of things–of the whole universe?”

”Yes,” Russell replied. ”I don’t think there’s any meaning in it at all. I think the word ‘universe’ is a handy word in some connections, but I don’t think it stands for anything that has a meaning.”

Barker avslutar:

What statements can we make about the universe that show us what it is not? The Grand Canyon is not in New Jersey, the Egyptian pyramids were not built in the 20th century, baseballs are not made of jelly beans. Where does the universe not exist? Of what is it not made? How does it differ from a non-universe? Such questions are meaningless when asked of the ”set of all things.”  

Vem är ateist?

drange_450px

Vad är definitionen på en ateist? Det är ingen helt trivial fråga. Ordböckerna är inte eniga i frågan. Inte ens bland de som kallar sig ateister finns någon samsyn. Man kan framför allt urskilja två läger: De som hävdar att ateism är lika med (den positiva) tron på ett gudlöst universum och de som hävdar att en ateist helt enkelt är en person som inte tillhör gruppen gudstroende (teister). Det senare är en s.k. negativ definition. Man definierar något utifrån vad det inte är. Jag har precis läst en analys av problemet av religions- och språk-filosofen Theodore Drange (se bilden) betitlad Atheism, Agnosticism, Noncognitivism. Liksom Drange tenderar jag att omfatta den första, ”positiva”, definitionen av ateism. Det känns inte helt sunt att definiera en ism på grundval av vad man inte är. Precis som Drange också påpekar så innebär den negativa definitionen t.ex. att spädbarn skulle räknas som ateister. Den negativa definitionen överensstämmer dåligt med normalt språkbruk.

Men man kan ändå lätt förstå varför den negativa definitionen har sina lockelser. Det förstås bekvämt att i debatten med religiösa motståndare kunna hävda att det är helt irrationellt att tro på något man inte kan bevisa. Det är bekvämt att hävda att en ateist helt enkelt är en person som saknar gudstro. Ingen kan kräva att man ska skaffa fram bevis för sin tro. Om en ateist däremot har en positiv tro på guds icke-existens, då kan även han anklagas för att hysa en irrationell tro på något som inte kan bevisas.

Jag har följt många upprörda debatter på nätet som för en utomstående lätt kan te sig som hårklyverier. Förespråkarna för den negativa definitionen tar ofta upp ateismens credo: ”Jag tror inte på Gud” och menar att det glasklart syftar på avsaknaden av tro. Det betyder just: ”Jag tror inte”. Annars hade man ju sagt: ”Jag tror att Gud inte finns”.

Detta barnsligt enkla språkliga argument kan tyckas elegant och avgörande och är lätt att falla för om man inte går lite djupare in i den språkliga uppbyggnaden av liknande påståenden. Jag läser på nätet en upphetsad och inte alltför finkänslig 😉 analys av varför det är mentalt rubbat att gå på ett sånt idiotiskt argument:

Stupid Argument #6:  The Phrase ”Tom does not believe in the existence of God” does not mean ”Tom believes that God does not exist.”

This idiotic argument is sometimes presented by brain dead morons who don’t understand basic English grammar.  I really don’t expect most people to know that ”raising” is the technical name for the location of the negative in the first sentence, or that raising simply shifts the negative from the subordinate clause where it logically belongs to the main clause, especially when the main clause’s verb is suppose, think, believe, seem, or the like. 

However, I find it impossible to believe that anyone with half a brain would use this argument.  The English language is literally filled with many common examples of raising.  I’ll post a few for clarity:

A) ”I don’t believe the mail has arrived” means ”I believe the mail has not arrived”.  It does not mean that I don’t have any beliefs about the mail arriving.

B) ”I do not believe we missed the last bus” means ”I believe we did not miss the last bus”.  It does not mean that I don’t have any beliefs about missing the last bus.

C) ”I don’t think the kicker can make a 55 yard field goal” means ”I think that the kicker can not make a 55 yard field goal”.  It does not mean that I did not think about the kicker making a field goal.

D) ”I don’t believe in the existence of  deities” means ”I believe that deities do not exist”.  It does not mean that I don’t have any beliefs about the existence of deities.

Eller vad säger ni?

Sista dan – skoskav

Värkande fötter och värdelösa skor. Åkte buss istället och knuffades med åttaåringar för komma först upp för trappan fram till sätena längst fram. En härligt barnsligt pirrande känsla att susa fram längst fram i en dubbeldäckare.

Gick förbi en exklusiv modebutik på Regents Street: Desigual. Tonvis med applikationer. Flower Power. En fest för ögat och fantasin:

desigual_01

desigual_02

desigual_03

desigual_04

desigual_05

desigual_06

desigual_08

Jag har en faiblesse för sydindisk mat. Det är en passion man sällan kan få utlopp för på restaurangar i Stockholm. I London är det betydligt lättare. Jag låter min passion få fritt spelrum genom att inta sista lunchen på en av mina favoritrestauranger i London: Kerala Restaurant, ett stenkast från Oxford Circus.

kerala_01

Jag väljer snabbalternativet – buffén med fyra olika varmrätter för 6.95. Kokos, aubergine, koriander, grön chili, tamarind, ingefära, kanel och kardemumma…

kerala_02

kerala_03

Dag 3 – Total förvirring

Idag har jag insett varför det inte är nån bra idé att glömma mobiltelefonen hemma. Hela dan har präglats av total brist på koordination mellan mig och mina kollegor.

Vaknade snortidigt för att hinna till ett frukostmöte med Apple på Duke Street (precis intill Grosvenor Square). Jag väntade ett bra tag i morse på hotellet på Erik och de andra som skulle följa med till Apple-mötet. Ingen dyker upp. Jag försöker ringa via hotellreceptionen upp till Eriks rum. Inget svar. De kanske redan har åkt tänkte jag. Jag ger mig själv iväg till Gloucester Road tunnelbanestation. Jag hamnar mitt i morgonrusningen.

En sak man inte ser i Stockholm som är anmärkningsvärt är att folk verkligen tränger sig fram ända fram till perrongkanten för att ha en chans att komma på nästa tåg. Jag bytte tåg i Victoria och där blev jag stående flera tåg utan att komma på.

Till slut kom jag fram till hotellet på Duke Street där vi skulle träffa Apple. Jag var ungefär 40 minuter försenad. Ingen idé att gå in. Det är fortfarande ganska tidigt på förmiddagen. Jag bestämmer mig för att promenera tillbaka genom London.

Alldeles bredvid hotellet på Duke Street lägger jag märke till en lustig anläggning: ”Brown Hart Gardens” heter det. Svullstiga barockpavilonger i bägge ändar med balustrader. Den långsträckta formen är förbryllande. En barock-bowlingbana, eller vad?

brown_hart_gardens

”Gardens” står det, men jag ser inga träd eller någon växtlighet. Möjligen hade jag sett gräsmattor där uppe om jag hade varit fyra meter lång. Jag läser på en skylt att det är stängt för sässongen. Typiskt London. Alla dessa avstängda, staketomgärdade utomhusområden.

En annan intressant grej som jag lägger märke till när jag går gata ner och gata upp är alla dessa hus med portar med brevinkast. Många brevinkast har det, för svenska öron, lätt burdusa meddelandet: NO JUNK MAIL.

no_junk_mail_02

no_junk_mail_01

Det är så skönt rakt på sak. Det är inte som det lätt förskrämmda: ”Ingen reklam tack” som man brukar se hemmavid.

Nästa punkt på programmet var att hänga med ett par kollegor på BETT-mässan i Kensington Olympia för att kolla på olika former av schemaläggnings- eller tidsplaneringssystem. Även där missar vi förstås varandra.

Jag återvänder till hotellet och dricker te på rummet. Teet inmundigas tillsammans med två underbart sötslisk-gäggiga Krispy Kreme-donuts inhandlade på Tesco. Jag måste nog säga att Krispy Kreme regerar. Tyvärr Dunkin Donuts. De munkar från Dunkin Donuts jag provade i Chicago förra året var inte alls så här bra.

krispy_kreme

Klockan är 19 och jag måste iväg. Vi har bestämt möte på den libanesiska restaurangen Tas Pide alldeles Shakespeares Globe Theatre och Tate Modern.

Jag hälsar på Google

Idag har jag träffat Google.

belgrave_house_01

En flådig entré. Lägg märke till skylten på väggen…

belgrave_house_02

Tydligen har de gradvis expanderat neråt i huset. Våning tre har tillkommit under 2008.

Det var en vänlig och lekfull atmosfär i de stora lokalerna. Inredningen präglades av designade mjuka former i bjärta barnsliga färger.

Samantha gav en inspirerande redogörelse för Google Apps och det digitala molnet (”the cloud”).

– Molnet kommer att ersätta mer och mer av fasta installationer. De digitala tjänsterna kommer att ligga i molnet.

När Samantha visar en stiliserad bild hur detta moln bildar centrum i spridda skurar av figurer och pilar så spelas en scen upp för min inre syn…

Skynet begins to learn, at a geometric rate. It becomes self-aware at 2:14 a.m. eastern time, August 29.

Ett spralligt leende skingrar mina undergångstankar. Samatha ger mig en inblick i utvecklingsprocessen.

”It’s very googly”, säger hon.

Jag redogör för mina idéer och vi diskuterar förbättringar av viktiga funktioner i Google Calendar.

Efter Google tar jag en sväng på den gigantiska BETT-mässan i Kensington Olympia och nu är jag tillbaka på hotellet Harrington Gardens i fashionabla SW7.

Klockan är över midnatt. Rummet är är visserligen lite småkallt men det är väl tilltaget och den, för engelska hotell, obligatoriska lilla te-kokaren väser och pustar.

harrington_hall_01

Grejen längst ner till höger i bilden är min väska som står på en typisk hotellmöbel. Jag undrar om den har nåt bra namn. En slags byrå med mässingsskenor på ovansidan där man kan lägga sin resväska.

harrington_hall_02

Väskan köpte jag faktiskt i går. Samma dag jag reste insåg jag att det vore bra att ha en resväska. Jag hade föresatt mig att köpa en väska som gick lätt att urskilja när man står och stirrar på rullbandet vid bagageutlämningen. En annan sak som präglade mitt köp var minnet av en tidigare väska jag haft vars hela blixtlås pajade vid ett illa valt tillfälle.

Så det blev en aluminiumväska med spänn-lås och fyra hjul. Jag har aldrig haft något liknande och jag är väldigt nöjd. Jag kan dock störa mig lite på att den för tillfället är lite väl glänsande oanvänd. Tullpersonalen på Heathrow tittade misstänksamt på den när jag gled förbi. Jag såg framför mig att de skulle tvinga mig att öppna den och jag skulle försöka förklara för dem varför den innehöll en massa is, en njure och två hjärtan. 

Nu är klockan massor. Jag ser fram emot den överdådiga overkill-frukostbuffén i morgonbitti: olika slags te i kopp eller kanna, kaffe, rostat bröd, 5 olika marmleladsorter, olika hårda ostar, brie, skinka, salami, äggröra, bacon, stekta champinjoner, stekt korv, stekta tomater, chokladmuffins, citronmuffins, donuts, pain chocolate, wienerbröd med sylt, wienerbröd med vaniljkräm, färsk frukt, fruktsallad, apelsinjuice, tropisk juice, tomatjuice, äppeljuice, olika slags müssli, filmjölk, youghurt med eller utan honung, croissanter, olika frallor, grovt bröd, en sagolik apple tart plus två andra liknande tarts…

En kopp te och en macka – 186 spänn

arlanda_departure_01

Jag sitter Roberts Coffee på Arlanda i Terminal 5 och väntar på att min Gate ska öppna. Jag är på väg till London för att träffa Google. Google nedlåter sig inte gärna till att åka till Stockholm så man måste åka till London för att få träffa dem. Mötet med Google är inbokat till i morgon klockan 11:00 tror jag. Planet till London skulle avgått nu 18:10 (om tio minuter) men avgången är försenad p.g.a. dåligt väder till 19:00. Det är väl egentligen ingen större orsak till förtrytelse. Vad värre är att jag lyckades glömma min mobiltelefon hemma! Aaarrrghh. När man kollar att allt är med supernoga så glömmer man sånt man tar för givet att man ska komma ihåg.

Nåja det är väl ingen katastrof det heller.

Jag hittade en bra sittplats vid en slags bardisk som hade el-uttag (jag vill ju inte slösa hela batteriet innan planet ens lyft). Det är bra att kunna kolla mejlen, uppdatera skolans sharepoint och blogga. Också beställde jag en kopp te och en macka för 186 kr.

Det är ju inte direkt de billigaste priserna på dessa flygplatscafeer.

Okej då, det var inte bara en kopp te och macka. Jag beställde en fruktsallad också, och en Tropicana apelsinjuice (”Original with juicy bits”). Och sen var det inte bara en vanlig macka. Det var en landgång med lax, räkor och sallad. Men ändå! 186 kr.