Vem är ateist?

drange_450px

Vad är definitionen på en ateist? Det är ingen helt trivial fråga. Ordböckerna är inte eniga i frågan. Inte ens bland de som kallar sig ateister finns någon samsyn. Man kan framför allt urskilja två läger: De som hävdar att ateism är lika med (den positiva) tron på ett gudlöst universum och de som hävdar att en ateist helt enkelt är en person som inte tillhör gruppen gudstroende (teister). Det senare är en s.k. negativ definition. Man definierar något utifrån vad det inte är. Jag har precis läst en analys av problemet av religions- och språk-filosofen Theodore Drange (se bilden) betitlad Atheism, Agnosticism, Noncognitivism. Liksom Drange tenderar jag att omfatta den första, ”positiva”, definitionen av ateism. Det känns inte helt sunt att definiera en ism på grundval av vad man inte är. Precis som Drange också påpekar så innebär den negativa definitionen t.ex. att spädbarn skulle räknas som ateister. Den negativa definitionen överensstämmer dåligt med normalt språkbruk.

Men man kan ändå lätt förstå varför den negativa definitionen har sina lockelser. Det förstås bekvämt att i debatten med religiösa motståndare kunna hävda att det är helt irrationellt att tro på något man inte kan bevisa. Det är bekvämt att hävda att en ateist helt enkelt är en person som saknar gudstro. Ingen kan kräva att man ska skaffa fram bevis för sin tro. Om en ateist däremot har en positiv tro på guds icke-existens, då kan även han anklagas för att hysa en irrationell tro på något som inte kan bevisas.

Jag har följt många upprörda debatter på nätet som för en utomstående lätt kan te sig som hårklyverier. Förespråkarna för den negativa definitionen tar ofta upp ateismens credo: ”Jag tror inte på Gud” och menar att det glasklart syftar på avsaknaden av tro. Det betyder just: ”Jag tror inte”. Annars hade man ju sagt: ”Jag tror att Gud inte finns”.

Detta barnsligt enkla språkliga argument kan tyckas elegant och avgörande och är lätt att falla för om man inte går lite djupare in i den språkliga uppbyggnaden av liknande påståenden. Jag läser på nätet en upphetsad och inte alltför finkänslig 😉 analys av varför det är mentalt rubbat att gå på ett sånt idiotiskt argument:

Stupid Argument #6:  The Phrase ”Tom does not believe in the existence of God” does not mean ”Tom believes that God does not exist.”

This idiotic argument is sometimes presented by brain dead morons who don’t understand basic English grammar.  I really don’t expect most people to know that ”raising” is the technical name for the location of the negative in the first sentence, or that raising simply shifts the negative from the subordinate clause where it logically belongs to the main clause, especially when the main clause’s verb is suppose, think, believe, seem, or the like. 

However, I find it impossible to believe that anyone with half a brain would use this argument.  The English language is literally filled with many common examples of raising.  I’ll post a few for clarity:

A) ”I don’t believe the mail has arrived” means ”I believe the mail has not arrived”.  It does not mean that I don’t have any beliefs about the mail arriving.

B) ”I do not believe we missed the last bus” means ”I believe we did not miss the last bus”.  It does not mean that I don’t have any beliefs about missing the last bus.

C) ”I don’t think the kicker can make a 55 yard field goal” means ”I think that the kicker can not make a 55 yard field goal”.  It does not mean that I did not think about the kicker making a field goal.

D) ”I don’t believe in the existence of  deities” means ”I believe that deities do not exist”.  It does not mean that I don’t have any beliefs about the existence of deities.

Eller vad säger ni?

Annonser

22 thoughts on “Vem är ateist?

  1. Att identifiera Gud och dennes existens är förstås något som är svårt. Det handlar mycket om personens egna uppfattningar och erfarenheter. Likt vår personlighet formas av omgivningen är det klart att vår livsåskådning också formas utifrån för att skapa individuella värderingar.

    Att för det första identifiera Gud, är individuellt. Eller det som borde redas ut i första hand. Är Gud gubben i himlen som ständigt avgör våra öden? Eller är Gud allt, panteism? Eller är Gud det som skapade verkligheten? Tillhör den riktige Guden en viss religion?Är Gud verklig? Som Drange säger är bara definitionen av Gud en utmaning.

    Ju mer man funderar över Gud och dennes innebörd desto mer diffus blir helhetsbilden. Att därefter skapa ett sådant protest betingat ord som ”ateist”, dvs. inte tro på Gud syftar på att Gud är något många funderar över. Ateist är enklast beskrivet som den som inte tror på Gud. Men för att utreda närmare blir just definitonen av Gud och tro svår att härleda.

    Ateister som hävdar att de inte tror på Gud måste samtidigt ha en uppfattning av vad Gud borde vara. Därmed säger de att de inte tror på något som de redan har en bild av. Senare kan man vara ateist med åsikt om bristande bevis för Gud existens. Men då kan man lika gärna ta upp ämnen som, vad är döden? Det är det ingen som vet heller mer än att alla föds och dör. Det kanske inte är meningen att vi ska ha fullständig kunskap över allt vi tror på. Det går inte att redogöra allt med glasklara belägg.

    Alla har rätt att tro, människans tankar ska inte behöva förbjudas från omvärlden eftersom inget kan vara rätt för alla. Den enes fördel blir ofta den andres misslyckande. Tro handlar mycket om vår egen livsåskådning och därför tror jag att alla har en egen bild av vad Gud är eller skulle kunna vara.

  2. Hej jag definerar mig själv som ateist för att jag inte tror på gud och så hävdar jag fri vilja angående alla andra som tror något annat. Vad andra tror berör inte mig och det är fullt upp till de att tro på vad de vill.

    Jag är ateist i det anspråk att jag inte tror på gud men det hindrar mig inte att vara aktiv inom religion, för religion är av stark kulturiskt värde ingraverad i vårat samhälle och mer en fråga om olika filosofiska frågor så som vad ska jag göra i mitt liv med mera.

    Jag är ateist på grund av att jag har goda skäl att vara det. Ett skäl är när man väl vet hur de stora religionerna egentilgen uppkom och hur de hör ihop med varandra så har som konceptet lik som tappat mening.

    Det finns en film som jag tycker du borde se angående religion och filosofi m.m. som går igenom varför bland annat kristendommen tillkomm och varför som samhället ser ut som det ser ut idag. En påpekelse bara var vänlig att se hela filmen innan du bedömmer om den är givande eller ej för filmen målar upp en väldigt väl helhetsbild som saknas i början av filmen.

    Filmen heter Zeitgeist och finns på hemsidan http://theblackestlight.googlepages.com. Uppföljaren till filmen ligger under Truth.

  3. Ebba

    Du säger att det är diffust och jag kan hålla med dig. På din beskrivning låter det lite som om ateisten sitter på sin kammare och försöker fundera ut väsendet hos den gud han inte tror på. Jag tror inte riktigt att man kan beskriva ateismen på det sättet – som en separat ”aktivitet” i sig – frikopplad från den religiösa världsbild, mot vilken den säger sig vara en reaktion.

    Det ligger givetvis något suspekt i ett begrepp som bara låter sig definieras i ett motsatsförhållande till något annat. Sam Harris beskriver det på ett intressant sätt:

    ”Atheism is not a philosophy; it is not even a view of the world; it is simply an admission of the obvious. In fact, ”atheism” is a term that should not even exist. No one ever needs to identify himself as a ”non-astrologer” or a ”non-alchemist.” We do not have words for people who doubt that Elvis is still alive or that aliens have traversed the galaxy only to molest ranchers and their cattle.”

    http://www.examiner.com/x-2044-Atheism-Examiner~y2009m1d2-Daily-reason-injection-Sam-Harris-on-the-term-atheism

  4. Först och främst kan man diskutera ifall våra ord från vår, enligt många teister, imperfekta värld över huvudtaget kan tillämpas på ett väsende utanför vår dimension och sfär och som överhuvudtaget inte kan väntas underkasta sig vår lingvistik och syntax. För att göra en jämförelse med Platos ”theory of forms” där allt i denna värld bara är en imperfekt version eller avbildning av en i annan dimension befunnen modell som versionerna i vår värld söker härma. Men nu ska vi ge oss in i ordleken ordagrant!

    Existerar gud, gud existerar inte. För det första vad är skillnaden mellan dessa två påståenden och till vilken grad begränsas vår förmåga att utrycka innebörden? Till vilken grad kan vi relatera i ord till något på denna 4:e dimension? Hur är vårt språk uppbyggd och vilka undertoniska nyanser har skiftningen av ”inte”? Vad händer då ifall man översätter påståendet till ett annat språk t.ex. franska: ”Je ne crois pas à dieu” eller ”Je crois que dieu n’existent pas”. Vi märker att för oss som inte är fransktalande utan bara kan erinra den enkla betydelsen eller innebörden från våra begränsade kunskaper får fram samma innebörd som den som inte är överfamiliär med det svenska språket och därmed bara får ut den enkla meningen av att lägga ihop ”jag” ”inte” ”gud” ”tror” ”på” och kan ganska lätt lista ut vad som menas utan att behöva veta var negationen är eller vilken betydelse detta har. Vad gör det egentligen för skillnad vad den ordagranna betydelsen blir ifall meningen som utröns är den samma? Gör det över huvudtaget någon skillnad, eller är den bara rent akademisk?

    Ett stort antal av dem som utger sig själva för att vara ateister, särskilt i USA, ett land där över 50% av befolkningen är fundamentalistiskt deister, är vetenskapsmän och högre lärda. Inom vetenskapen användas en negativistisk metod i och med att framgång och kunskap nås genom att ställa upp hypoteser för att sedan försöka motbevisa dem tills man hittar hypoteser som man inte kan motbevisa; detta blir sedan accepterat som den senaste versionen av sanningen. När denna hypotes ställs upp ställer forskaren samtidigt upp den s.k. null-hypotes som är motsatsen till hypotesen (som egentligen kallas för den experimentella hypotesen). Ifall man ej lyckas bevisa sin experimentella hypotes eller lyckas motbevisa den tvingas man att acceptera sin null-hypotes. Jag ser inga anledningar till att inte tillämpa samma system även i religiösa anseenden.

    Det har påståtts att ett problem med den negativa definitionen är att spädbarn därmed faller under den och blir ateister i och med att de inte tillhör gruppen gudstroende. Jag skulle påstå att det enda problemet uppstår när barnet som inte tror på gud (varför skulle den; utsatta och ensamma barn utvecklar låtsas-kompisar oftast först senare i livet) tillhör en grupp troende genom sina föräldrar.

    Det är klart att det blir problem när man ska bevis något; huvudregeln är ju ändå att den som påstår något även har bevisbördan för detta. Det blir därför en viss bevisbördes lättnad när man som ateist ber en teist att bevisa att deras gud existerar därför att de påstår att den gör det, men för att använda juridiska regler analogiskt återigen så måste ju även den som påstår att ett avtal existerar (eller något annat) har ju även där bevisbördan i och med att det är lättare att bevisa att något finns än att det inte finns. På samma sätt blir det därmed teisternas börda att visa att en gud existerar. Skillnaden mellan det positiva och negativa uttalandet hänger till stor grad på ifall personen ifråga säger att ”jag tror att gud inte finns” dvs. tror på något och måste därmed bevisa det, och ”jag tror inte på gud” dvs. påstår att något inte finns och därmed blir det motsidan som måste bevisa att detta inte stämmer.

    Ett annat intressant moment är den kristna som tror på sin gud och inga andra, jämfört med ateisten som inte tror på någon gud. Problemet ligger i att alla är ateister i och med att ingen tror på alla möjliga gudar och därmed avstår från att tro på vissa. Hur ska dessa väljas och hur kommer man fram till beslutet att inte tro på t.ex. Buddha och istället tro på Krishna? Vad kallar sig denna kristna då? Hur beskriver den sig själv? Den säger den nog ”jag tror inte på Buddha” inte, ”jag tror att Buddha inte finns” och slipper därmed undan sin bevisbörda på så sätt, den kan ju knappast tänkas bevisa varför den tror det eller tro att den ska tro mer eller mindre på guden ifråga beroende på hur denne formulerar sig. Det blir då upp till en buddhist, om denna så önskar, att bevisa att Buddha finns.

    Ett annat problem med den negativa definitionen blir att alla kan tänkas vara ateister, även muslimen, då den inte tillhör en grupp gudstroende, t.ex. den håller ju inte med gruppen som tror på Buddha, eller gruppen som tror på Krishna heller för den delen. Den tillhör bara en viss grupp gudstroende.

    För att sammanfatta gör det ingen skillnad utifrån en personlig synvinkel, personen som utger detta påstående menar nog samma sak vare sig den använder den första eller den andra versionen. Skillnaden blir i en diskussion där man ska avgöra vem det är som ska bära bevisbördan för att de har rätt för att slippa behöva bevisa det själv. Det roliga med ordlekar är att det är möjligt att bevisa det mesta genom att tvinga den andra att bevisa sitt. Men avsaknaden av förmågan att kunna bevisa att man har rätt, eller att den andra har fel för den delen behöver ju inte betyda att man har rätt eller fel.

  5. Lucia
    Jag håller med dig om att det egentligen inte gör någon skillnad ur en personlig synvinkel huruvida man omfattar den negativa eller positiva definitionen. Som du säger känns det nästan som en uteslutande argumentationsteknisk fråga om vem som ska bära bevisbördan.

    Självklart bör en person som kommer med extraordinära existensanspråk också i någon mening bära bevisbärdan för dessa anspråk men jag tror inte att anledningen till detta ligger i skillnaden mellan positiva och negativa trosföreställningar.

    Alla männsikor har en ”positiv” föreställningsvärld, en slags modell av hur universum fungerar. Hos vissa männsikor innehåller denna modell en gud och hos andra gör den det inte. Vi behöver inga negativa trosföreställningar.

  6. Egentligen medför inte detta inlägg något svar på ovanstående inlägg, men jag tänkte bara leka lite med tanken.

    Många gånger har man hört att om en människa är nära att dö och ingen räddning finns att få, så vänder sig de allra flesta i en sådan situation till Gud och ber om hjälp. I panikens stund finns ingen annan utväg, och då spelar det ingen roll hur mycket teist, ateist eller agnostiker man påstår sig vara, eftersom det sker helt av sig självt som en inre inbyggd mekanism.

    Frågan ”Does God really exsist, or is he just in our imagination?”, bekräftas som att man faktiskt hoppas på att han existerar, då man tillber honom i nödens stund, eller?

    Om nu Gud inte existerar, varför har då människan det behovet av att tillkalla på Guds hjälp? Varför är vi då skapta med denna intuition, om vi nu inte tror att någon skulle höra oss?

  7. Som sagt är det ju svårt att definiera Existens av Gud. Men jag tycker att ju mer man läser så inser man att allt kommer ner till meningsuppbyggnad och ordval. Jag får en känsla av att man märker ord och borde lyssna mer till sjävla idén man försöker förmedla. Men eftersom meldlet för förklaring är språker så blir det ju svårt att förklara sig med annat än ord. Jag brukar ibland tänkta att det krävs just mer än ord för att kunna förklara vissa saker som tex guds existens eller icke-existens. Frågan blir då att komma på vad detta ”mer än ord” är för något och det är nog lika konkrekt som Gud, alltså det som skall förklaras. Alltså det som inte existerar i vår natur, våran värld kan heller inte förklaras med ord skapade för att förklara det naturliga.

  8. Först och främst vill jag passa på att hålla med Ebba och Lucia att vad man tror på och hur är individuellt för varje människa och därmed gör det ingen skillnad ur personlig synvinkel om man ”har en tro på Gud” eller om man ”inte tror att Gud existerar” – så länge man själv känner sig säker med vad man tror på.

    Om jag däremot ska dra mitt strå till stacken i denna diskussion vill jag liksom Drange säga att den positiva definitionen borde vara den som representerar begreppet ”ateist”. Jag tycker att han har ett mycket viktigt poäng i det han säger att om att vara ateist är att sakna tro på Gud skulle i så fall ett spädbarn klassas som ateist.

    Jag skulle vilja ta med själv som exempel: Jag anser mig kristen (det är en fråga i sig att diskutera men det kommer jag inte göra här) men hyser ingen direkt tro på Gud. Jag tror inte att Gud existerar men jag tror å andra sidan inte heller att han INTE finns. Enligt den positiva definitionen skulle jag inte vara ateist men enligt den negativa skulle jag vara det.

    För mig representerar teism en tro och en åsikt om Guds existens och så till vida borde även ateism representera en tro och en åsikt. Jag har ingen tro på Gud men jag har dock ingen åsikt kring huruvida han existerar eller ej. Med andra ord skulle man kunna säga att jag inte har tagit ställning vilket gör mig till en agnostiker, inte en ateist.

    Om resonerar likt ovanstående menar man att om man inte har någon tro på Gud är det automatiskt inte samma sak som att man förnekar hans existens. Men man bör vara lite försiktig med att säga att sakna tro på Gud innebär att vara agnostiker. För vänd på saken: Tror man inte att Gud existerar – saknar man då en tro på Gud? Isåfall är:

    Ateism: man saknar en tro på Gud eftersom man förnekar Guds existens

    Och

    Agnostism: man saknar en tro på Gud för att man inte har någon åsikt om huruvida han existerar eller inte.

    Om man för övrigt ska ge sig in i leken att analysera de två olika meningarna språkligt och grammatiskt skulle man kunna se det så här.

    Om ”Jag har ingen tro på Gud” och ”Jag tror inte på att Gud existerar” inte är samma sak skulle (språkligt sett) INTE HELLER:
    ”Jag har en tro på Gud” och ”Jag tror på att Gud existerar” vara samma sak.
    Går det ihop?

  9. Det är sant att alla har någon slags livsåskådning, och att man därför har svårt att argumentera för att man är ateist i den meningen att man inte ”tror” på något alls. Däremot jag tycker inte att det är en ”ofruktbart” att diskutera huruvida man är ateist eller inte, eftersom termen ”ateist” hjälper till att definiera termen ”teist” så att man kan avgränsa den sistnämnda på ett mer begripligt sätt. Diskuterar man vad en ateist är kommer man automatiskt närmare definitionen på en teist.

  10. cammilla det du säger är väldigt sant och man kan ju undra varför folk gör detta. Men min ide om detta är att folk vill tro att deras liv har en högre mening än vad deras liv kan ge dem och därför tillkallar till gud då deras liv måste få en mening eftersom alla när de dör vill veta att de har gjort något stort med sina liv och då i livets avgörande skede måste få bekräftelse på att deras liv har varit något värt och de kan gud bestämma eller hur??

  11. Jag håller verkligen med ”aggi”, och anser att vissa människor känner att de måste tro på någon slags Gud för att de ska känna någon mening med livet. Det är förstås en trygghet att vända sig till Gud för att få hjälp vid svåra stunder, och då man ska fatta svåra beslut. Personligen tror jag att man kan få ett sådant stöd även från andra håll, såsom från sin familj eller sina vänner.

    Som camilla nämde, så tillkallar ofta människor som är nära döden Gud. Det ger dem något att kämpa för och ger dem även hopp. Detta är något som vi alla människor behöver, något att leva för. Men det kan vara en Gud, en vän eller en familj.

  12. ”Vem är ateist” är en fråga som saknar svar.
    Vem eller vad ”gud” är anser jag är en personlig tolkning som skiljer sig åt beroende på vem man frågar. En liten flicka ser kanske gud som en skäggig gubbe på ett moln medan en präst är övertygad om sin tilltro till gud, ett heligt väsen. Andra kanske jämställer gud med jesus medan en skara människor ser gud i allt levande omkring dem.
    För att kunna svara på frågan som inlägget anspelar på, ”vem är ateist?” krävs det enligt min mening ett svar på frågan vem eller vad är egentligen ”gud”? Att begreppet ateist å sin sida definieras som ”avsaknaden av tro eller en tro på guds icke-existens” förutsätter att det finns en given förklaring av begreppet ”gud” som har accepterats av gemene man. En definition som jag inte tror existerar och därför finns det helt enkelt inte något svar på frågan ”vem är ateist?”.
    Att definiera ”gud”, som är en otroligt abstrakt företeelse, är som att be någon definiera en känsla eller ett tillstånd; en definition sedan skall godtas av alla? För hur många skulle egentligen komma fram till samma svar på frågan ”vad är kärlek?” eller ”vad händer efter döden?”

  13. Sophie Hs inlägg och avslutande mening ”vad händer efter döden?” Får mig att oundvikligt komma in på egna teorier kring varför vi fäster stor vikt vid högre makter.

    Är det inte till de högre makterna man vänder sig när alla ens egna medel är slut? När det enda som återstår är en portion vilja hopp och tro. När något vi inte längre rår över eller har fullständig kontroll för hopas framför oss. Det är då vi vänder oss till högre makter. Ligger någon på dödsbädden ”fäster” vi vår tro, hopp och vilja i Gud, vi finner alltså en mer konkret skepnad att vända oss till. En ateist tror inte på högre makter, men använder sannolikt precis lika mycket energi på att tro, hoppas och vilja att allt ska gå väl för den drabbade. Principen om att hoppas och önska är densamma, men idéerna och vägarna dit skiljer sig. Är det egentligen inte så stor skillnad på en troende och en ateist, mer än den ytterst påtagliga skepnaden som ”tron, hoppet och viljan” fästs i…

  14. Jag kan inte annat än instämma med SophieH.
    Alla människor befinner sig i olika tillstånd som påverkas av bland annat personlighet, känslor, tidigare upplevelser och erfarenheter. Därför kommer deras uppfattningar och även verklighetsbild att variera. Vi vet inte ens om vi ser varandra på samma sätt, tex om vi uppfattar färger eller bilder på samma sätt? Tex vissa människor fokuserar på detaljerna i bilder, medan andra ser till helheten. Så precis som SophieH säger, varför skulle guds existens uppfattas likadant av alla?

  15. – Du frågar om jag tror på Gud?
    – Då det är du som frågar, måste jag svara nej. Orsaken är, att det du tänker på, när du säger Gud, är så dumt, att ingen kan tro på det. Men om någon mer intelligent hade frågat, då hade jag kanske svarat ja.
    – Vem är så intelligent?
    – Bara Gud!

  16. Axess TV har haft en del program om Gud. Senast gällde det behovet av att tro på. Ingen intelligens kan nå fram till att säkert verifiera att ett beslut är riktigt. Det är matematiskt omöjligt i den nya fysiken.
    Det innebär handlingsförlamning, om inte den intelligent sökande processen upphör efter ett tag, och ersätts av ett antagande: Jag tror, att jag skall göra så här! Utan tro, ingen intelligens, eller i varje fall ingen fungerande. En intelligent maskin (AI) måste därför kunna tro, till exempel på Gud.
    Att vi måste kunna tro på Gud, för att kunna vara intelligenta, bevisar dock inte Guds existens. Gud uppvisar dock samma egenskap som de stora problemen i tillvaron har, en i yttersta grunden fullständig ogenomtränglighet. Är det den egenskapen, som bevisar att något finns? De problem som inte är ogenomtränliga är ju faktiskt inga problem. De finns inte.
    Är det någon mer, som sett på Axess och fått idéer?

  17. Bo Christer

    Vad betyder tro? Du pratar om att en intelligent maskin måste kunna tro. Det är intressant. Tro, i den bemärkelsen ser jag som en internaliserad modell för hur verkligheten antas fungera. En intelligent maskin som t.ex. konstaterat att en liten leksakstunnel är helt fri från hinder och som sedan observerar hur en spelkula med tillräckligt hög fart rullar in i den ena änden bör ju ”tro” att kulan kommer att rulla ut i den andra änden. ”Tro” i det här fallet handlar väl egentligen bara om förväntat resultat baserat på input och output i den modell av verkligheten som finns internaliserad. Baserat på den modell av verkligheten maskinen har med fysikens lagar om rörelse, energi och friktion så är kulans uppdykande i tunnelns andra ände det förväntade resultatet på vilket maskinen kan basera sitt fortsatta agerande. Självklart man man ”tro fel”, men ju bättre ens modell av verkligheten stämmer överens med hur verkligheten ”egentligen är” desto mer framgångsrikt kan man minimera antalet tillfällen då man ”tror fel”.

  18. Bo Christer

    Du har en viktig poäng i det du säger:
    – Du frågar om jag tror på Gud?
    – Då det är du som frågar, måste jag svara nej…

    Det får mig att tänka på idér som ofta kommer till uttryck i klassisk Indisk religionsfilosofi.

    Är du säker på att det DU tänker på när DU säger Gud ÄR Gud.

    Du kan inte tänka på Gud eftersom Gud är bortom tanken.

    Du dyrkar inte Gud. Du dyrkar bara din egen föreställning om Gud.

    Med Kena Upanishads ord:

    The eye does not go there, nor speech, nor mind. We do not know, we do not understand, how anyone can teach it.
    It is different from the known, it is also above the unknown, thus we have heard from those of old, who taught us this.
    That which is not expressed by speech and by which speech is expressed, know that alone as Brahman, not that which people here adore.
    That which does not think by mind, and by which, they say, mind is thought, know that alone as Brahman, not that which people here adore.

  19. När jag äntligen hittat hit vill jag göra ett inlägg i debatten.
    Jag tycker Lisen klargör med sin språkanalys på slutet som jag tycker är ett bevis för att det sammanhanget ,inte ordmärkningar, som är det viktiga. Varför ska en icke-tro något som enligt Drange inte är något alls, ha en klar definition. Jag tycker det är helt onödigt istället ska man titta på vad en ateist vill förmedla. Jag skulle vilja säga att en ateist tror på något för den har tagit ställlning men det betyder inte att personen tror på Gud eller det liknande. En ateist tror snarare på sitt eget förnuft efter att ha tagit in kunskap. För en ateists argument bygger nästan alltid på naturvetenskapliga bevis som då är förnuft och logik. Jag tycker att vara en ateist är ett ställningstagande alltså en tro mot gud, man har avstått från att tro på Gud men man har ändå valt en sida i diskussion om gud finns eller inte. Det här grundar jag på att ett spädbarn inte anses vara en ateist utan en agnostiker. En agnostiker som alltså avstår eller inte har gjort ett ställningstagande. Här kommer det tillbaka för en agnostiker som avstår från att göra ett val mellan de olika parterna har också gjort ett val, vilket är inte ta någons parti. Så hur man än vill så gör man ett inre ställningstagande, det finns alltså inga gråzoner eller ”mittemellan”. De undatagen som finns är agnostiker som verkligen inte har en anning om vad som är rätt eller fel enligt dem själva och det andra undantaget är spädbarn.

  20. Läste precis en intressant artikel publicerad den femte februari i city.se ”Fundamentalist och ateist är samma sak” skriven av Denise Fernström. Hon hävdar att ateister och fundamentalister är mkt lika, detta då de ofta slår bort alla tankar om att de har fel. Fundamentalister är ofta lika starkt troende på en gud som ateister är att det inte finns ngn gud. Ateister har med andra ord blivit en ny typ av religion. Ofta hävdar man dock som ett slutet argument: man kan inte tro på vad som inte är bevisat. Eftersom forskare idag fortfarande söker svaret på gåtan om guds existens/icke existens kan man likt en starkt troende säga, nej gud finns inte för det går inte att bevisas då den troende kontrar med; gud finns, vi har mötts.
    Att prompt stå fast vid att gud inte finns för att det inte kan bevisas är endast ett sätt att ta skydd, likt delar av de som starkt tror på guds existens. Kanske är de modigaste de ateister som har avsaknad av gudstro för att de faktiskt har tagit ställning på ett djupare plan, och därmed också blir sårbara för motargument. Det känns fel att dessa (positiva) ateister som faktiskt har en avsaknad av gudstro för att de tagit ställning, exempelvis är de anhängare till WAP, skall gå in under samma kategori som bebisar, eller stolar, då även dessa har avsaknad av gudstro. Det är därför önskvärt att ateist definieras som ngn som faktiskt tar ställning.
    Kanske har människan behov av trygghet i sin tro. Man fruktar kritisering, hellre tar man skydd i en grupp av icke-troende bebisar och stolar än tar ställning, för vad händer om man förlorar debatten, går tryggheten förlorad då? Då människan har ett behov av denna trygghet är ateister som de ofta definieras idag med andra ord en modernare version av gårdagens fundamentalister.

  21. Jag läser det folk har skrivit ovan och framför allt texten om ”Stupid Argument…” och finner det intressant att folk ska behöva argumentera om de tror på gud och i sådana fall hur de klassar sig själva. Om man tror på gud eller inte, och på vilket sätt man tror på gud eller inte är upp till personen själv. Jag tycker det är fel att ”proppsa” på någon en religion eller att aktivt värva medlemmar till en religion. Vi man gå med i en religion är det upp till en själv att välja vilken. Jag tycker dock att det ska finna fakta att finna om religioner så att man vet vad man går med i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s