Tänkandets labyrinter

barin_in_a_vat_450px

Jag återvänder till en bok av William Poundstone Labyrinths of Reason – som jag upplever är den bästa introduktionen till ämnet kunskapsteori som jag någonsin stött på.

Poundstone förmår presentera filosofiska problem djuplodande men gör det på ett sätt som är underhållande och lättläst. Många av frågeställningarna han tar upp var sånt jag stötte på när jag läste teoretisk filosofi på universitetet men han presenterar dem på ett sätt som inte kräver några förkunskaper. Poundstone visar hur våra djupaste filosofiska tvivel legat och gnagt och kommit till uttryck genom historien. De filosofiska frågorna är desamma men nya tider och kulturer klär dem i nya skepnader.

Hur kan vi veta att inte allt är en bedräglig illusion? Chuang-tzu undrade på trehundratalet f.v.t. i Kina hur vi kunde vara säkra på att allting inte bara är en dröm. Descartes ställde i princip samma fråga knappt tvåtusen år senare . Idag diskuteras fortfarande samma fråga fast ofta i en högteknologisk kontext som tar i beaktande de senaste landvinningarna i datateknik och hjärnforskning.

Poundstone är noga med att visa hur dessa problem faktiskt har djupa konsekvenser för varje mänsklig ambition att skapa en ”säker grund” för vetenskapen. Vardagliga frågor där vi behöver undersöka skillanden mellan vetenskap och ovetenskap (vidskepelse) går alltid tillbaka på djupare principiella resonemang. Dessa principiella resonemang hur visserligen utvecklats sen Descartes tid men kretsar ändå kring samma filosofiska grundfrågor om kunskap och sanning.

Descartes använde skepticismen eller tvivlet som en metod att rensa bort allt utom det allra mest bombsäkra, det som inte kan betvivlas. Cogito Ergo Sum – ”Jag tänker alltså är jag”. Descartes ansåg att man inte kan tvivla på jagets existens. Någon måste ju sköta tänkandet som vi upplever. Genom en variant av det ontologiska gudsbeviset menar Descartes att Gud måste finnas och därifrån bygger han upp, något som han menar är, en säker grund för vårt vetande.

Annonser

7 thoughts on “Tänkandets labyrinter

  1. Descartes härleder att Gud måste finnas genom en ”induction” av att alla verkningar har en källa. Men såsom hans kritiker Hume kan man tvivla på denna ”induction”, måste alla verkningar ha en källa? Vidare kan man spekulera kring det som är ännu mer tvivelaktigt, om det är Gud som är källan till verkningarna. Detta tar då upp det som tidigare diskuterats i denna blogg, hur man ska definiera Gud. Om Gud nu definieras som en andlig makt, eller den mest perfekta varelsen håller detta argument inte alls. Om Gud däremot skulle vara ”det största som finns”, det vill säga den antropiska principens definition, skulle detta kanske kunna fungera. Men detta argument faller ganska platt då, man härlett att Gud existerar genom att alla verkningar måste ha en källa, dvs. Gud måste ha skapat oss. Men genom att anhängare till detta tänk säger detta, gör de det oundvikligt att svara på frågan, vem skapade då Gud?
    Alltså:
    Alla verkningar har en källa.
    Vi finns.
    Gud är den högsta källan.
    Allt stämmer än så länge men…
    Gud finns –> Gud har en källa.
    Gud har väl inte skapat sig själv?

    Detta blir en slags paradox, vilket förmodligen kommer under grupp nummer tre, eftersom paradoxen alstrar många frågor och kommer förmodligen aldrig att lösas. Men som Hume påstår så finns det kanske ingen egentligt vits med att kunna svara på frågan; den är omöjlig att svara på och meningslös. Om vi nu skulle få vetskap om frågan skulle vi inte tjäna något på det. Det enda som vi kan tjäna på denna paradox är den mentala träningen den ger. Eller?

  2. I ”Labyrinth of reason” tas frågeställningen upp; Hur kan vi veta något över huvud taget? Ta färgen röd till exempel. Vi uppfattar något som rött, fastän vi inte kan kategorisera rött som en sak i sig; rött är i själva verket bara en viss våglängd på ljuset som våra ögon uppfattar som färgen röd. Färgen existerar inte annat än som en upplevelse genom våra sinnesorgan. Det som är verifierbart är dina egna upplevelser. Spelar det då egentligen någon roll om vi styrs av en ”evil genius” eller inte? Om ens handlingar, känslor och upplevelser är samlade till ett medvetande, är det inte lika mycket en egen identitet, oberoende om vi agerar på ”fri vilja” eller någon annans vilja?

  3. Mycket intressant kommentar Michaela!
    Jag fick faktiskt samma tanke då jag läste första delen av ”labyrinths of reason”. Om alla känslor och sinnen blir på samma sätt påverkade i verkliga livet som genom signaler man får av den ”elaka vetenskapsmannen”, spelar det egentligen ingen roll hur situationen ligger till. Det är fortfarande ens egen identitet, som du ovan nämnde.
    Sedan finns ju den delan i alla våra människors hjärnor som alltid vill finna svar och söka efter sanning. Detta gör att man försöker investigera hur det egentligen ligger till. Om vi består av en hjärna i en tub, eller om vi är lika verkliga som vi tror oss vara.

  4. Hur kan vi veta att det vi upplever är verkligt? precis som du nämnde återkommer denna frågeställning genom århundradena, där både chuang-tzu och descartes har sina egna versioner av den.

    precis som du säger så diskuteras ju fortfarande samma fråga fast ofta i en ”högteknologisk kontext som tar i beaktande de senaste landvinningarna i datateknik och hjärnforskning”.

    Se bara på Matrix t.ex.
    Morpheus: ”If real is what you can feel, smell, taste and see, then ‘real’ is simply electrical signals interpreted by your brain”.

    Morpheus: ”Have you ever had a dream, Neo, that you were so sure was real? What if you were unable to wake from that dream? How would you know the difference between the dream world and the real world? ” – det liknar ju Chuang-tzu’s påstående om något.

    jag håller med descartes om ”Cogito Ergo Sum” – men det är inget bevis på Guds existens, bara Jagets. Medvetandets existens, det vi upplever saker med. Ett medvetande som kan connecta alla medvetanden tillsammans if you so wish, men ett bevis på en religiös ‘Gud’, nej.

  5. Orienteringen kring individens tänkande är mycket invecklad och flera teorier finns i hopp om att komma närmare sanningen om dess konstruktion.

    Exempel:

    Brains in vats: Min hjärna kontrolleras i ett laboratorium av en galen vetenskapsman som bestämmer mitt tänkande. – Denna teori känns egentligen inte tillräckligt djup. Att en hel värld skulle vara uppbyggd endast för mig har ingen övergripande mening. Vad är syftet? Min omgivning känns alldeles för detaljerad och innehållsrik för att endast ha mig i fokus. Eller så är det helt enkelt ett övre väsen som vill kontrollera mig? I så fall tror jag inte att det handlar om ”brains in vats” utan snarare om en totalt imaginär värld.

    Vi är en dröm: Kanske är vi alla istället en dröm? Någon annans dröm? Men varför känns då våra egna drömmar mindre verkliga än när vi anser oss själva vakna? Känslor och händelseförlopp är faktiskt mer sammanhängande i denna värld.

    Övre väsen: Många funderar över ett övre väsen som styr tankegången. Exempelvis, att Gud skapade allt och att det finns ett samspel mellan själ och kropp som avgör vår identitet. Å andra sidan känns detta som en väldigt diffus förklaring och återspeglar personens religiösa ställning. Jag tror att i detta fall är vetenskapliga fakta mer relevant än religiösa och subjektiva ståndpunkter.

    Vetenskapen:För att komma till min personliga åsikt tror jag att vårt tänkande förr eller senare kommer kunna förklaras vetenskapligt. Eftersom vi har en kropp och sinnen som samspelar med känslor och rörelser tror jag att tänkandet och vår identitet finns enbart i individen. Det är fysiska och kemiska processer som resulterar i signaler och impulser. Jag ser tänkandet, för att göra en simpel liknelse, som en landskapskarta bestående av: primära behov (ex. mat, sömn) – utgör en bas, inpräntade koder (känslor och minnen) som skapar vår personlighet – vegetationen samt erfarenheter från den yttre omgivningen (erfarenheter och upplevelser) – vägar. Detta utgör ett samspel som skapar det individuella tänkandet. Att orientera sig i kartan kan vara svårt och egentligen blir den aldrig klar. Tankeströmmen är beständig och alltid aktiv.

    Dessa teorier kan vi aldrig besvara, människan kommer troligen alltid söka svaret på sin identitet. Kanske är det inte meningen att vi ska få reda på allt? Vårt tänkande kanske inte är tillräckligt ”smart”?

  6. Jag kan inte hålla med ”H” där han anser att Descartes Cogito Ergo Sum – ”Jag tänker alltså är jag” – är ett bevis för ”jaget”. Hur skulle man kunna veta om det är människan själv som tänker tankar och inte att hjärnan programeras med tankar. Descartes teori är lite liknande teorin om att man inte kan veta att vi in skapades för 10 sekunder sen med minnen redan inprogramerade. Det som dock talar emot båda teorierna anser jag är det faktum att vi diskuterar om något av dom är sanna. Varför skulle ”det” som kontrollerar/skapat oss vilja ge oss tankar om deras ”bluff”? Frågan är också; varför vi kontrolleras eller skapats?
    Dessa teorier och frågor är ganska osannolika kan jag tycka, men dock intressanta. De är dock inget som jag skulle ens kunna tänka mig har att göra med någon guds existens.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s