Vilse i rymden eller på franska bondvischan

Jag blickar ut från det rostiga metallskrovet och ser den gröna planeten sväva ute i tomma rymden.

Utsikten från min rymdfarkost? Nä, bara en bild jag tog för många år sen av en rostig cistern ute på en tågstation ute i ingenstans på franska obygden sju mil söder om Paris. Det vara bara jag som klev av tåget i Bourron-Marlotte. Inte en levande själ syntes till. En kyrkogård för rostiga metallvrak, till hälften övervuxna, omfamnade av naturens giriga gröna armar.

Jag var på väg för att hälsa på min mamma i Grez-sur-Loing. En svensk stiftelse har förvärvat och blåst nytt liv i det gamla anrika Hôtel Chevillon där svenska konstnärer som Carl Larson, Bruno Liljefors och Karl Nordström levde och verkade. Strindberg kom hit också.

När jag och min mamma var där umgicks vi med konstnärsparet Sölve Olsson och Ingegerd Lundahl Olsson.

Sölve hörde att jag pluggade filosofi och vi diskuterade Wittgenstein och Tractatus. Vi pratade konst och arkitektur och ljus. Han lärde mig vad det askgrå ljuset var för något. Jag har för mig att det askgrå ljuset var det svaga ljus man kunde se på månens nattsida. Det var helt enkelt jordsken på månen.

Jag satt modell för en skulptur som Ingegerd höll på med…

Lars Forsell och hans fru Kerstin var där också. Vi samtalade en kväll över några glas vin på restaurangen mitt emot, Bar-Hotel La Terrasse.


Bar-Hotel La Terrasse låg precis rakt över gatan.

Jag tror att det är ganska uppenbart att det är Grez som Strindberg syftar på när han ondgör sig över kvinnans frigörelse i En dåres försvarstal:

Inringad som ett vilt djur, byter jag stridsfält och anländer nästan i misär till en neutral hamn, en artistkoloni i Paris omgivningar… Det sällskap jag möter där består av unga skandinaviska målare, före detta lärlingar i diverse yrken och av högst brokiga och sällsamma föregåenden; och vad värre är av målarinnor, utan fördomar, frigjorda från allt, fanatiska beundrarinnor av den hermafroditiska litteraturen, till den grad att de anse sig som männens jämlikar. (August Strindberg, En dåres försvarstal)

När det gäller inledningsbilden – den rostiga plåtcisternen. Jag vet inte om det är uppenbart, men det som syns i det svart hålet är alltså motsvarande öppning mitt emot där gräset på andra sidan skymtar.

Annonser

Nethack – bästa dataspelet just nu?


Zanou i strid med en grottspindel på level 7…

Sitter med min dotter som visar mig de senaste demo-filmerna för fantasy-spelet Diablo 3 som väntas komma ut någon gång under tvåtusentio.  ”Å så snyggt, så flashigt, så grymt…” Jo, visst är det snyggt. Grafiken är verkligen riktigt bra. Samtidigt känner jag att rebellen inom mig vill protestera, vill sätta sig på tvären, vara ”anti”. Det är väl inte grafiken som avgör hur bra ett spel är. Det är väl själva spelmekaniken.  Orsaken till det här måste vara den onda =) ”hård- och mjukvarukonspirationen” som hela tiden skapar flashigare och mer grafikkrävande spel utan att tänka så mycket på innehållet; spel som kräver mer och mer sofistikerad hårdvara, nya datorer, nya grafikprocessorer för att kunna spelas. Oavsett hur mycket sanning det ligger i den tanken så låter jag min dotter på egen hand fortsätta kolla in de senaste demosarna. I protest sätter jag mig själv och spelar ett klassiskt datorspel med samma grundmekanism som Diablo, fast med ett lite mer primitivt användargränssnitt – Nethack, från 1987.

Jag öppnar spelet och låter datorn slumpmässigt bestämma min äventyrares olika egenskaper.

Min hjälte är ”Zanou The Ninja” utrustad med ett skinande samurajsvärd och en ståtlig japansk långbåge – en yumi.

Här nedan har jag valt att presentera några ögonblicksbilder från min hjälte Zanou’s öden och äventyr…


Zanou kämpar mot två schakaler på level 8.


Zanou hittar en mörkgrön mystisk dryck…


Här på level 8 blev det verkligen dramatiskt. En riktigt tufft monster att rå på – en ”Master Mind Flayer” (bokstaven ”h”) försöker suga ut min hjärna med sina tentakler.


”You kill the master mind flayer!” – Shit, det var svettigt! =) Efter att jag gjort processen kort med den lilla tomten (”Gnomen” – bokstaven ”G”) så spisade jag Mind Flayern till middag med kommandot ”e” (”eat”). Det gjorde att jag själv förvärvade telepatisk förmåga.

Okej, Nethack kanske inte riktigt når upp till Diablo 3 vad gäller gränssnittet men jag finner en viss minimalistisk skönhet i den grafiska enkelheten. Nog kan man få samma pulsökning och adrenalinkick av att plötsligt upptäcka ett ondskefullt violett bokstaven ”h” på kartan som man får av en högupplöst 3D-animerad frustande och fradgaspottande best som ursinnigt kastar sig mot mig i på skärmen. Nja, kanske inte riktigt, men nästan…