Fysikerna mot filosoferna

Two Boys on Log Sack Fighting Watched by a Group of Children, Merrigum, Victoria, 1910

Perimeter Institute for Theoretical Physics anordnade förra året en workshop för fysiker och filosofer. Ett grundfråga för denna wokshop var: ”Vad är naturlagarna för något egentligen?”

Det handlade om den typen av gränsfrågor som jag själv argumenterat för utgör filosofins väsen. Alla vetenskapliga discipliner övergår i filosofi när man kommer tillräckligt nära deras yttre periferi.

Om vi tar fysiken som exempel så finns det givetvis ett mer handfast centrum av tillämpad fysik, mätningar och experiment men när vi kommer till mer teoretiska tolkningar och ifrågasättande av dess grundläggande storheter och definitioner då närmar vi oss det otrygga området nära kanten.

En fysiker kan givetvis dagligen använda begrepp som t.ex. ”naturlagar” och göra storartade bidrag till vetenskapen utan att egentligen behöva ifrågasätta dessa begrepp i grunden.

Men börjar vi fundera över hur vi ska förstå begrepp som tid, rum, materia, naturlag så hamnar vi i den här gråzonen som jag tycker är oerhört spännande.

Vilka är bäst lämpade att svara på dessa frågor? Är det fysiker eller filosofer?

På den här konferensen/workshopen möttes de.

Scientific American redaktören George Musser besökte workshopen och hans kommentarer är fantastiskt roliga att ta del av.

…At meetings where the two groups come together, they strike me as quite compatible. The philosophers in attendance tend to have training in physics, and the physicists, even if they can’t tell their Hegel from their Heidegger, are eager to learn.

Their main difference is style. Physicists tend to speak rather loosely and rely on mathematics to back them up, whereas philosophers are more meticulous rhetorically (sometime to a fault). Physicists also have a tendency of interrupting speakers with questions early and often, preventing the philosophers from ever getting to their point. ”Philosophers are much more civilized than physicists are,” mused (physicist) Niayesh Afshordi…

De här två grupperna är väl inte så radikalt främmande för varandra som det kanske kan verka, men det ligger något humoristiskt i att skildra dem som rivaliserande lag med tränade kämpar som möts i något slags tournerspel.

Jag ser framför mig liksom en scen från en av Harry Potter-filmerna: Professor Dumbledore ropar ut i den stora banketthallen: ”…och från Durmstrangs Skola för Metafysiskt Tänkande kommer… FILOSOFERNA!!” – publiken jublar…

Tillbaka till verkligheten.

George Musser ger i sin blogg en sammanfattning av de(i hans tycke) mest intressanta föredragen och diskussionerna.

En av frågorna som diskuterades livligt på konferensen var huruvida tiden var verklig eller illusorisk. Den engelske fysikern Julian Barbour berörde detta område i ett mycket uppskattat tal:

Barbour has a typically English understated sense of humor. ”I’m happy to let go of time,” he told the workshop participants. ”I did it about 40 years ago.” His talk, which you can watch here, was masterful, if unconventional. It did not lay out a scientific argument in the usual sense: a pile of data and formulas that bludgeon even the hardest skeptic into grudging acceptance. Rather, Barbour took us on a guided walk through the forest of his fertile mind.

För att återkomma till min fråga om vem som är bäst lämpad att svara på dessa frågor så tycker jag att det inte borde råda någon tvekan om att personen måste vara skolad i bägge områden. Vi får gå tillbaka till antiken för att hitta våra klassiska förebilder då fysikerna var filosofer och filosoferna fysiker.

Det är väldigt roligt och berömvärt tycker jag  när den akademiska världen anstränger sig för att uppmuntra den här typen av gränsöverskridande studier. Stockholms universitet har ju t.ex. ett kandidatprogram i matematik och filosofi.

Se här: http://www.math.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=16045&a=91519

Annonser

German Tank Problem

The Balloon Tank “German Panther” by Hans Hemmert

Säg att du slumpmässigt drar 4 lappar ur en hatt (t.ex. 7, 12, 30, 34) som innehåller många många fler lappar. Alla lapparna i hatten är numrerade från siffran ett till och med ”maxtalet” (som är lika med antalet lappar i hatten).

Kan du med ledning av de fyra lapparna du drog räkna ut vilket som är det troligaste maxtalet bland lapparna?

Jo, det kan du. Utifrån grundläggande statistiska principer kan du räkna ut att svaret är 42. * Självklart skulle maxtalet i nummerserien kunna vara 4711 eller precis vilket tal som helst men det mest sannolika talet i det här fallet är 42.

Denna typ av statistiska problem går under namnet ”The German Tank Problem” eftersom det var precis det problemet de allierade stod inför när de skulle försöka bedöma volymen av tyskarnas stridsvagnsproduktion under andra världskriget utifrån en analys av de serienummer de hittade på beslagtagna stridsvagnar.

Den engelska Wikipedia-artikeln belyser problemet föredömligt.

* Fyrtiotvå är det största funna talet (trettiofyra) plus det genomsnittliga intervallet mellan de funna talen (dvs. nio) minus ett. 42 = 34 + 9 – 1

20% Chance We Live Inside a Computer Simulation

The originator of the so called Simulation Argument, Professor Nick Bostrom, assigns a rough 20% chance of us living inside a computer simulation.

Nick Bostroms argument, his revamping of the classical brain in a vat scenario, was presented in an article in the Philosophical Quarterly in 2003 and has since spurred a lot of attention.

Another prominent philosopher and author within the field Philosophy of Mind, Professor David Chalmers explains the argument in an interview with Scientific American journalist John Horgan:

…We should expect that in any universe that contains people as intelligent as us they are going to create great simulated worlds. I mean loook at our world. Simulation technology is already very good. We’ve got, you know, Sim Life, Sim City, Sim Earth, The Sims. Pretty soon, given a couple of decades, there’s going to be Sim Universe. We’re all going to run simulated universes in the background. There’s going to be simulated people within them. Then you start to think: Each of these simulated universes is going to have hundreds, millions, billions of simulated people. Maybe each of them will be running their own simulations and so on. Then you start to think: Count the numbers. The number of simulated people in the world is going to vastly outnumber the number of level zero people in the world. And now there’s a question of course about weather simulated people would in fact have their own consciousness and their own experiences… But some people, including me think there is good reason to believe that even simulated people, you know, silicon brains, so to speak, could have consciousness. Let’s just run with that for a second, and then say: What are the odds right now that in this world that probably has vastly more simulated people than real people that I’m one of the lucky ones at level zero?

…I mean I don’t know if this argument is right. There are various places where you might question it but I think it’s serious enough to think that it’s not out of the question…If you made me a bet. I’d give at least twenty percent odds that I’m in a simulation right now.

My own counterargument against the simulation argument is based upon what I believe to be the preconditions for an optimally detailed and precise simulation.

An efficient simulation on a microscopic level of nature’s trillions of processes every nano second is not optimal to run on a central single processor. An optimal simulation of nature can only be achieved where processing is maximally decentralized. A model for maximally decentralized processing is, as I see it, nature itself.

If you skip the idea of a central processor, you loose, as I see it, the essense of the simulation idea.

Nick Bostrom has a very good and clear Q & A web page about the Simulation Argument.

These are the questions he answers:

1. What is the simulation argument?
2. Do you really believe that we are in a computer simulation?
3. Is the simulation argument a variant of Descartes' daemon or the brain-in-a-vat argument?
4. If we are in a simulation, doesn’t that undermine the reasoning in the simulation argument?
5. “I can see glitches in the Matrix!”
6. What happens to the simulation argument if the universe is infinite?
7. Couldn't we simply be in the first generation, so that all the simulated creatures that will one day be created don't yet exist?
8. How has the Simulation argument affected how you live?
9. Isn’t the simulation-hypothesis untestable?
10. What is the relation between the simulation argument and religion?
11. What if we are simulated by aliens?
12. Why do you think there’s been so much interest in this?
13. If we are merely simulated, does that mean that the world isn't "really real"?
14. How did you come up with this?
15. "If the Universe is not simulated to a quantum degree of accuracy, the simulation can be immediately exposed via Bell's inequality or some similar test."
16. Can the simulation argument be generalized?

As mentioned above Nick answers the above questions here.

God blopwaddled to scrumpwitch the universe

One thing that fascinates me is people using the word “God” as if the word had a meaning.

In my opinion, theists and atheists alike and even agnostics fall into that category.

I picked the header to this article from a phrase in a philosophical essay where the author uses it as an analogue to the proposition: “God created the universe”.

“Atheist” is a strange word

I think Sam Harris’ critique of the word is interresting:

 In fact, ”atheism” is a term that should not even exist. No one ever needs to identify himself as a ”non-astrologer” or a ”non-alchemist”. We don’t have words for people who doubt that Elvis is still alive or that aliens have traversed the galaxy only to molest ranchers and their cattle.
(Sam Harris – Letter to a Christian Nation)

That’s why I like philosophy; because it always urges us to to critically question the words we use.

Certain branches of Buddhist philosophy maintains a healthy critical attitude towards the language of metaphysics.

”What is Buddha?” Dongshan said, ”Three pounds of flax.”