Houellebecq

Något som slog mig nyligen var att jag ofta går runt och samlar på cynismer. Det kan t.ex. handla om markeringar och marginalanteckningar i böcker jag läser.

Jag hamnade häromdagen i ett väldigt trevligt och lite utflippat samtal om livet, konst och författarskap med en mycket begåvad och sympatisk före detta filosofielev till mig. Hon rekommenderade mig helt utan anmodan att läsa Michel Houellebecq. Tyvärr lyckades jag aldrig få ur henne av vilken anledning hon tyckte att Houellebecq skulle passa mig.

Just nu läser jag hans roman Les Particules élémentaires från 1998 i engelsk översättning (”Atomised”).

Jag gillar den. Även om jag inte så ofta väljer att läsa romaner av den här typen så är det svårt att inte beröras av dess avväpnande rättframhet. Houellebecqs karaktärer är brutalt underkastade deras egna sexuella frustrationer och omgivningens oskrivna men ändå benhårda regler för vem som duger. Ett återkommande inslag i romanen är Houellebecqs initierade sociobiologiska reflektioner som antyder att hans karaktärer i det sociala och sexuella spelet är underkastade flockens statuslagar som vilka däggdjur som helst. Hans karaktärer möter samhällsinstitutioner och rörelser som på ytan omhuldar generositet och medmänsklighet men som samtidigt döljer en betydligt krassare verklighet. En sådan ganska osmickrande skildring görs av hippierörelsen och dess moderna arvtagare New Age.

Det är en väldigt mörk palett han använder. Jag kan förstå hur denna roman kan räknas som ett stilbildande verk för den så kallade depressionismen (”Déprimisme”). Jag tänker lite grand på Darren Aronofskys film Requiem for a Dream.

En fascinerande aspekt av denna pessimism tycker jag är att man blir frestad att kategorisera in Houellebecq i samma genre som klassiskt kristna uttryck för livets förgänglighet. Vanitas vanitatum omnia vanitas  – ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet” som det står det i Predikaren.

Men i beskrivningarna av hopplöshet och motgångar som staplas på varandra finns samtidigt en bisarr humoristisk dimension.

Det där med cynismer förresten handlar väl om att skingra illusioner. Där har författare och filosofer en viktig uppgift. Michel Houellebecq gömmer sig förstås slugt bakom sina karaktärer men slagkraften i hans samhällskritik förminskas inte.

Tack C för tipset =)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s