För seriefigurers mänskliga rättigheter

Det så kallade mangamålet togs upp i högsta domstolen idag.

Riksåklagaren yrkade på att de aktuella bilderna skulle räknas som barnpornografi eftersom mangafigurerna inte hade genomgått full pubertetsutveckling.

Lustigt. Jag visste inte ens att seriefigurer hade en pubertetsutveckling.

Det är ju i och för sig välmenande att värna om seriefigurers rättigheter. Men varför stanna vid pornografi? Är inte misshandel av seriefigurer ett ganska stort och angeläget problem?

Jag tänker t.ex. på den stackars vargen i Gråben och Hjulben som i varje avsnitt blir mosad av fallande järnsstäd och kassaskåp samt sprängd i bitar av bomber och dynamit.

Det är förstås knepigt att bara rakt av överföra vår mänskliga lagstiftning till seriefigurernas värld. Ett problem är att de kan se ut på så många olika sätt. Många mangafigurer har visserligen mänskliga drag men kan också ha t.ex. vingar. Gråben och Hjulben,  Kalle Anka och Bamse har mer djuriska drag och kanske borde omfattas av djurskyddslagstiftningen istället.

Något som talar emot att betrakta seriefigurer som människor är att de tycks ha sina egna alldeles speciella naturlagar. När de springer rakt igenom en stängd dörr t.ex. så bildas väldigt ofta ett hål som ser ut som en utsågad kontur. Seriefigurer kan ofta promenera ut en bit i tomma luften utför ett stup och inte trilla ner förrän de tittat ner och upptäckt sitt misstag.

Ett annat intressant fenomen i seriefigurernas värld är det s.k. ”hammerspace”.

Det är en osynlig ficka i rummet eller en parallell dimension som seriefigurer har tillgång till varifrån de kan dra fram stora föremål som t.ex. hammare.

På wikipedia finns följande illustrativa beskrivning i serieformat.

Idén att kriminalisera tittandet på en teckning man precis har ritat ur sin fria fantasi är givetvis helt bisarr och för tankarna till Orwells tankepolis. Själva hanteringen av det kriminella materialet under rättsprocessen och i den journalistiska bevakningen blir fullkomligt löjeväckande eftersom alla som kommer i kontakt med bilderna egentligen begår samma omoraliska handling.

Jag tänker på den där scenen i Monty Pythons Life of Brian där alla som uttalade namnet Jehova skulle stenas till döds – ”If you say Jehova once more…

Ett flertal intressanta artiklar om mangamålet har publicerats de senaste dagarna. T.ex.

* Clemens Poellingers krönika i SvD Kultur
* Karin Olssons artikel i Expressen

Jag vet inte vilken dag domen avgörs men det är bara att hoppas på att förnuftet segrar. Lycka till Simon.

Annonser

Lyckliga familjestunder

Sol och Chai Latte idag på Cafe Piccolino i Kungsträdgården.

Vi lekte i Egon Møller-Nielsens lekskulptur i Humlan.

Den här bilden tog Saga inifrån i den rörformade rutschkanan.

Det är något väldigt suggestivt med såna här venetianska karnevalmasker. När de sitter på barn så förstärks den surrealistiska och lite skrämmande effekten. Det är som att vår hjärna inte riktigt klarar av att kombinera ihop intrycket av barnens oskuldsfulla lekfullhet med maskernas kusliga känslolöshet.

Jag diskuterade dessa bilder med Alexandra J idag. Jag kom att tänka på en väldigt intressant artikel jag läst av Karin Svensson (SvD Kultur) om den ökande trenden med barn i skräckfilm.

Oskuldsfullt ondskefull

Not: En liten ”förbättring” av den klassiska karnevalmasken jag gjort är att jag spänt upp svart nylonstrumpa för hålen för ögonen.

Max Tegmark – Reality is a Mathematical Object

These equations describe how light behaves…
This equation describes how gravity behaves…
This equation describes how atoms behave…
These equations describe what happens when you go really fast near the speed of light…

And it’s just amazing to me that a little bit of scribbles like this can capture the essence of what’s going on in this very complicated looking universe out there.

Galileo way back in the renaissance already remarked that nature seems to be a book written in the language of mathematics. These all [formulas] came after Galileo so why are we discovering even more and more mathematical regularities out there? What is it telling us?

I think our universe isn’t just described by maths. I think it is maths. I think our entire universe is a giant mathematical structure that we’re a part of and that’s the reason why the more we study physics, the more mathematical regularities we keep discovering

I think the universe is a mathematical object.

It’s just out there existing in a sort of Platonic sense. It’s not that it’s existing inside of space and time but space and time exists inside of it.

And that really changes our perspective.

What that really means is that reality is very different from how it seems.

Speakers Voice:
If Max is right maths isn’t a language we’ve invented but a deep structure we’re gradually uncovering like archeologists. An abstract unchanging entity that has no beginning and no end. As we peel back the layers we’re discovering the code. Strange as it seems it’s a comforting theory because if reality is a mathematical object understanding it might be within our reach.

If I’m wrong it means that fundamental physics is eventually going to hit a roadblock beyond which we just can’t understand reality any better. If I’m right then there is no roadblock and everything is in principle understandable to us and I think that would be wonderful because then we would only limited by our own imagination.

I watched MIT Cosmologist, Max Tegmark, the other night making a fascinating appearance in the BBC Horizon Documentary What is Reality? Above text is a transcript.

The whole program is available on website dailymotion.com

I think professor Tegmark’s exposition is great and his ideas are truly intriguing. But I’m also feeling that I’ve seen ideas very similar to his expressed some time ago.

Werner Heisenberg says in his Physics and Beyond (1971):

I think that modern physics has definitely decided
in favor of Plato. In fact the smallest units of matter
are not physical
 objects in the ordinary sense; they
are forms, ideas which can be expressed unambiguously
only in mathematical language.

My Heroine

”This is my heroine” I said, pointing at the image of the woman on the projector screen, provoking the interest of my thirty students of my Religious Studies course. The reason for this spontaneous homage was the fortunate acquaintance I made just a few nights ago when I absentmindedly stumbled into the second episode of the BBC series ”The Bible’s Buried Secrets”.

For a couple of years I’ve been arranging the Old Testament section of my course in Religious Studies around the book ”The Bible Unearthed” by Israel Finkelstein and Neil Asher Silberman and the book ”Did God have a Wife?” by William Dever . We’ve been comparing passages from the Old Testament with the Ugaritic cuneiform tablets. We’ve been assessing archeological and philological evidence for the idea that the editors of the Old Testament wanted to camouflage the fact that the different names for God originally referred to separate gods. We’ve been assessing the evidence for the idea that the same editors wanted to obscure the original role played by the goddess Ashera.

And now before me on the television screen a mysterious feminine shape materializes from the limestone monoliths, elaborating brilliantly on the very same ideas…

I later learned that the name of my heroine is Francesca Stavrakopoulou and she’s a Professor of Hebrew Bible and Ancient Religion at the University of Exeter…