Panteismen är ett rent fynd

W.Turner.Flint.Castle.Detail

För en skald är panteismen ett rent fynd, en sann guldgruva. Om han är kyrkligt troende får han visserligen Karl XIII:s orden och goda inkomster men blir bara läst av mamseller och förlöjligas i de liberala tidningarna, som ju i alla fall har den största publiken. Om han är ateist, blir han ansedd för en flack natur och en elak människa och får svårt att låna pengar. Nej, en skald bör tro på Gud; men på en gud, som är någonting alldeles extra och noch nie dagewesenes, aldrig förr visad på någon cirkus, och som man aldrig riktigt kan komma underfund med, ty då vore ju skämtet genast slut. Panteismens gud är just det råmaterial, som behövs till en sådan. Det är idealet för en gud. Honom kan var och en skära till på sin egen fason, han fattar aldrig humör, han straffar aldrig och belönar visserligen inte heller, han tar det hela med ro, och det kommer därav att han saknar en liten egenskap, som även den enklaste bland Stadsgårdens busar till en viss grad består sig med: personlighet. Detta är just det fina hos honom. Till en personlig gud måste man stå i ett personligt förhållande, det vill säga vara läsare. Att vara läsare är förträffligt, om man nyss har kommit ut från Långholmen och behöver rehabiliteras. Eljest är det onödigt besvär; att vara alldeles utan är för riskabelt. Därför måste man ha en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasin i rörelse och tar sig bra ut i poesi utan att i gengäld medföra några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av allt bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.

Denna fantastiska beskrivning av panteismens förträfflighet görs av Doktor Markel – en karaktär i Hjalmar Söderbergs roman Martin Bircks ungdom.

Från att ha varit helt försjunken i romanen tittade jag för några timmar sedan yrvaket upp och upptäckte ett helt främmande landskap utanför mitt tågfönster. Jag hade för länge sedan missat min station. Det gjorde inget.

Annonser

Smultronstället – Wild Strawberries

Bibi Andersson, Victor Sjöström

Bibi Andersson och Victor Sjöström i Ingmar Bergmans Smultronstället 1957

Med Ingmar Bergmans självbiografiska Laterna Magica nyligen utläst blev jag i går kväll inspirerad att se om Smultronstället från 1957.

I filmens inledning visas en drömscen då Isak Borg (Victor Sjöström) ser en förarlös begravningsvagn dragen av två svarta hästar. Den svänger runt ett hörn och kommer emot honom.

Smultronstället - Isaks mardröm.01

Smultronstället - Isaks mardröm.02

På väg genom Gamla Stan mot Skeppsbron i morse för att ta tvåans buss blev jag plötsligt stående, liksom hejdad av en ingivelse. Något kändes bekant. Deja vu? Jag tog nedanstående bild.

Svartmangatan-Tyska Stallplan

Det kan inte råda någon tvekan om att det här måste vara stället där Bergman spelade in scenen. Galleri Cupido ligger idag i porten som syns rakt fram.

Smultronstället - Isaks mardröm.Karta

Det måste vara så att begravningsvagnen kör Svartmangatan ner i riktning ner mot Österlånggatan och svänger höger in på Tyska Stallplan.

Wild_Strawberries-Thulin-Sjostrom

Spansk filmannons. Ingrid Thulins subtilt sardoniska leende. Victor Sjöström gör sitt bästa för att med jämnmod uthärda sin svärdotters obarmhärtigt rättframma omdömen. 

Jag är helt tagen av Ingrid Thulins mörka, melodiösa röst. Den förkroppsligar den bergmanska andan i filmen så väl.

Sen måste jag erkänna att jag utan svårighet låter mig hypnotiseras av hennes fotogeniska uppenbarelse också.

Ingrid Thulin