Contra Benedictum

Against Benedict.

Saint Benedict wrote his Regula Monachorum, his Monastery Rules in the middle of the sixth century AD. He starts chapter 48 with the famous sentence:

Otiositas inimica est animae – Idleness is the enemy of the soul.

I don’t agree with him. I think idleness is more of a blessing than a curse. Today many people never experiences idleness because every second of every day and night they are connected to the never ending flux of Facebook, Instagram,  Snapchat and Twitter.

For me idleness is not the enemy of the soul. Idleness is a prerequisite for being creative.

If I could rephrase Saint Benedict’s words I would write something like:

Otiositas fontem creativitas est – Idleness is the fountain of creativity

Annonser

Analog förruttnelse

När jag reflekterar över min faiblesse för programmering så förstår jag att det bor en liten platoniker i mig. Den digitala världen är tidlös och perfekt – impervious to change. Den fysiska världen däremot, den analoga världen, bryts ner. Den chanserar i ständigt förfall. Analog förruttnelse – analog decay.

Den analoga världen är Stagnelius ”grus”,  där ”vanskligheten bor”

Koden är evig.

Wanting Enlightenment is a Big Mistake

Intressant boktitel om den koreanske Zenmästaren Seung Sahn (1927 – 2004)

Den får mig att tänka på Linji Yixuan, grundaren av Rinzai-skolan, som lär ha yttrat:

If you love the sacred and despise the ordinary, you are still bobbing in the sea of delusion…

Because you grasp labels and slogans, you are hindered by those labels and slogans, both those used in ordinary life and those considered sacred. Thus they obstruct your perception of objective truth, and you cannot understand clearly.

När ska vi sluta guppa i det där havet?

 

Slumpmässig översättning och Emily Howell

Jag matar in några meningar i mitt program och genast börjar det att slumpmässigt översätta dessa till ett nytt språk och från det nya språket till nästa och till nästa. Programmet tuggar på och gradvis ser jag hur den ursprungliga meningen ändrar form och muteras till nya oförutsedda former av språkligt liv.

Jag noterar hur programmet väljer att översätta ”Vårvindar friska leka och viska” först till hindi, sen från hindi till portugisiska, från portugisiska till rumänska, till kinesiska, till albanska, till galiciska, till polska, till rumänska, till litauiska, till koreanska, till jiddisch, till indonesiska, till afrikaans…

För varje nytt språk har jag ordnat så att programmet översätter meningen tillbaka till svenska så att jag kan se hur betydelsen ändras.

Jag började alltså med

Vårvindar friska leka och viska,
lunderna kring likt älskande par

men efter att jag kommit till afrikaans så hade jag fått

Under våren vinden viskning av gratis sjukvård
Det finns fans över hela skogen.

En annan gång släppte jag lös programmet på

Vintern rasat ut bland våra fjällar drivans blommor smälta ned och dö.

Efter att programmet valt att gå igenom albanska, persiska, japanska, galiciska, tyska, arabiska, estniska, katalanska och thailändska så hade jag nått fram till

Vinterblommor regna från ytan av sin ilska

Pippi Långstrumps gamla klassiker

Femton gastar på död mans kista
Hej o hå och en flaska med rom
Femton mackor uti min kista
måste jag ha för min mage är tom

blev efter att ha genomgått maltesiska, gujarati, litauiska, danska, arabiska, holländska, azerbaijanska…

15 döda bröst och fantom
Men hey , han och rom i ett glas
Min smörgås och kista, och fem
Jag måste rengöra magen

En annan av Astrid Lingrens pärlor från Emil i Lönneberga

Upp och ner, ner och upp
grisen gal i granens topp
och en mus i vårt hus
svär och tuggar snus.

fick sig en omild behandling genom successiva översättningar till georgiska, albanska, jiddisch, telugu, makedonska och slutligen till litauiska. Resultatet blev det här:

Och sedan, senare, grisen
och stanna hemma vår julgran
på musen gallblåsan,
och döden är förbannelsen av gummi

Programmet jag gjort fungerar genom att skicka data fram och tillbaka till Google Translate. Trots alla tokigheter som dyker upp är jag ändå djupt imponerad av att Googles översättningstjänst funkar så bra som den gör.

Det har skett en oerhörd utveckling de senaste åren inom området artificiell intelligens. Datorer har nu kapacitet att slå de bästa människorna i både schack och Jeopardy.

En annan sak jag är djupt imponerad av är ordbehandlingsprogramens avancerade grammatiska kontroll – att datorn kan förstå meningsbyggnad och föreslå förbättringar.

Nu väntar jag bara på ”omformulera-knappen”.

När kommer den?

Man markerar ett stycke text och högerklickar. Och väljer ”Formulera om”. Man kanske till och med skulle kunna välja på olika stilar. ”Lättsamt”, ”Akademiskt”, ”Med glimten i ögat”, ”Sarkastiskt”…

På ett sätt kan man ju säga att denna funktion redan finns. Det är ju egentligen det som min översättningsprocedur gör. Den översätter till något annat språk och sedan tillbaka till svenska igen. Chansen är ganska stor att texten blivit omformulerad. I den bästa av all världar skulle förstås all den ursprungliga textens mening också bevaras.

Det stora tillkortakommandet med dagens teknik som hindrar oss från att öka kvaliteten ytterligare är givetvis det faktum att översättningsprogrammen bara översätter mening för mening.

Inget översättningsprogram, vad jag vet, kan ta betydelsen hos flera meningar och sätta ihop till en enda (eller tvärt om).

Rent filosofiskt är fenomenet översättning givetvis extremt intressant.

Kan man tänka sig en absolut korrekt språklig översättning? Den föreställningen leder tankarna till en närmast platonsk idé om texter och deras betydelser. Kan en text på ett annat språk fånga ursprungstextens äkta mening? Men frågan är om det ens existerar en äkta mening hos ursprungstexten.

Jag minns att jag för några år sedan reagerade på den naivitet som jag tyckte präglade vissa människor i den här frågan. Jag diskuterade frågan om olika bibelöversättningars vansklighet med några KJV-only-troende. KJV syftar på den engelska klassiska bibelöversättningen ”King James Version” och ordet ”only” syftar på deras tro att ”bara” den versionen förmedlar bibelns äkta oförvanskade budskap. För dem rådde det ingen tvekan om att en översättning verkligen kan vara fullkomligt perfekt.

För att datorerna ska kunna bli riktigt bra känns det som att man inte kan komma ifrån det sunda förnuftet. Mycket skulle vara vunnet om översättningsprogrammet kunde utesluta orimliga översättningar. Mycket forskning idag äger rum inom området ”upper ontology”. En sån uppmärksammad ontologi är Cyc. Cyc behärskar cirka 6 miljoner sunda-förnuftsregler vilka inkluderar sånt som att vatten är blött och att man måste vara levande för att kunna klättra i träd. Utvecklarna påstår dock att dessa sex miljoner regler bara är ungefär tre procent av de sunda-förnuftsregler som en människa har.

En fråga som gränsar till språkfilosofi är frågan om vad som egentligen är ett plagiat.

Är en fullkomligt omformulerad text ett plagiat?

Tänk att text B säger exakt samma sak som text A men har en helt annan disposition, struktur och meningsbyggnad. Är texten B ett plagiat av texten A? Tänk om denna omformulering skulle kunna åstadkommas maskinellt.

Egentligen är väl ganska mycket av det som publiceras idag just texter som bara är omformuleringar av ett antal källtexter. Jag tänker t.ex. på lärobokslitteratur. Författaren har ett visst antal källor till sitt förfogande. Han eller hon tar bort en del av informationen och sätter sen ihop och formulerar om resten.

Om vi så länge bortser från det omdöme och den kunskap som krävs för att välja ut den fakta som är relevant för ändamålet så ligger det väl egentligen inte långt bort att tänka sig att ett datorprogram skulle kunna sätta ihop och formulera texten.

Jag kan tänka mig att många opponerar sig mot denna utveckling och hävdar att konsten eller själen går förlorad. En text formulerad av ett datorprogram kan väl inte vara konstnärlig. Den kan väl inte ha någon själ.

Det är nu vi måste nämna kompositören David Cope och hans samarbete med Emily Howell. Emily Howell är en väldigt begåvad och produktiv klassisk kompositör men egentligen är hon ett datorprogram som Cope började skriva redan på 1980-talet.

Här är en kort måste-läsa-artikel om David Cope: I’ll Be Bach

…As the program continued to improve, Cope began playing less and less of a role in the compositions Emmy was producing. Shortly after his opera debuted, he began publishing works under Emmy’s name. In 1992, she wrote 1,500 symphonies, 1,000 piano sonatas, and 1,000 string quartets, among other works, which Cope bundled under the modest title ”5,000 Works”.

Här nedan kan du lyssna på ett litet stycke från Emily Howells From Darkness, Light

Och här kommer en länk till en lite mer omfattande artikel om David Cope: Triumph of the Cyborg Composer

9313 = 1. The true solution

I saw an interesting maths problem the other day. It was about finding intelligible rules behind a seemingly random arrangement of digits.

So, what digit is supposed to take the question mark’s place?

I thought right away of the possibility that the different digits each could represent some hidden value that added together would make up the result. I saw that the expressions that only contained prime numbers, or in this case, more specifically, numbers divisible only by one and by itself had a compound value of zero.

I realized that the key to solving this problem is to look upon how the factorization of every integer can be represented geometrically.

You can see for example that the numbers only divisible by one and by themselves only have ONE single geometrical form. Those are of course 1,2,3,5 and 7.

All the other integers, except zero, have more than one geometrical representation.

Zero has of course a kind of special status. The only possible geometrical representation is the “void”, or an empty representation. This is analogous to the empty set in set theory. The empty set is still a set.

The solution to the problem is to value each integer in terms of the number of factorizations that does NOT contain the factor ONE.

With this interpretation the answer to the problem is easy…

2581 = ?

0+0+2+0 = 2

There’s supposed to be another method of solving the problem but that method is dependent on the digits’ graphical form and only applicable if they are represented by Arabian numerals.

What it’s really about

Ok. I admit. I concocted this just to prove a philosophical point.

The really interesting question to answer here is of course: “IS there a true solution?”

And the answer should be no.

Reflecting Quine’s idea of the indeterminacy of translation, the deeper epistemological truth is that there will always be an infinite number of explanatory theories compatible with any set of empirical data

Like Quine’s anti-realism about the meanings of linguistic expressions and like Wittgenstein’s rejection of the possibility of private meaning, there is nothing there to be really right or wrong about.

What would count as evidence that we live inside the Matrix?

I have talked about Professor Nick Bostrom’s simulation argument before.

He uses a probabilistic argument by extrapolating today’s simulation technology infinitely into the future to suggest that the idea that we live inside a Matrix kind of computer simulation is not that farfetched.

But when it comes to the matter of collecting physical evidence, or detecting “glitches in the Matrix” Nick Bostrom seems to be reluctant to assert that anything like that could be possible.

I, on the other hand, had a sort of “hallelujah moment” the other day when I realized that the simulation scenario constitutes a serious alternative explanation of the famous double slit experiment of Quantum Physics. The simulation scenario fits in perfectly with the mainstream Copenhagen Interpretation of Quantum Physics where the very act of observing seems to collapse the wave function. Reality is observer dependent. Isn’t that what lies at the very core of both the simulation argument and the Copenhagen interpretation?

But even though the Copenhagen Interpretation is the most widely accepted, there are other rival theories. The Many Worlds Interpretation manages to get rid of the observer – of the subjective dimension – but instead introduces the idea that the universe is split up into an infinite amount of new parallel universes at every moment.

When you study the different interpretations of Quantum Physics you come to realize that the simulation scenario isn’t that bizarre after all.